NoBusiness Records x2

William Hooker & Liudas Mockūnas
Live at Vilnius Jazz Festival
NoBusiness Records, NBCD 68
RED trio & Mattias Ståhl
North and the Red Stream
NoBusiness Records, NBCD 69

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-09-23 19:54

De två nya CD-skivorna från NoBusiness Records får mig att tänka bakåt. De presenterar varsin ”klassisk” sättning; pianotrion och sax/trum-duon respektive. Så samtidigt som jag hör ”ny” musik hör jag även tradition och historia. Och samtidigt som impron bjuder in till nya oanade instrumentkombinationer finns fortfarande intresset för de mer traditionella konstellationerna kvar. På gott och ont kanske. Mycket är redan sagt och gjort, det är något urlakade musikaliska sättningar. Fast samtidigt behöver man kanske inte alltid kräva så mycket av musiken. Den behöver inte förändra världen, saker och ting behöver inte vara nyskapande, ibland kan det bara få vara Musik. NoBusiness-skivorna är ett typexempel på musik som inte kommer gå till eftervärlden som några monumentala verk, men som istället kan ge en njutbar liten lyssningsstund i våra små liv genom att bjuda in oss i sina världar samt omfamna, respektera och hylla mästare från det förflutna.

Kompsketionen. Den traditionella treenigheten piano, bas, trummor som sedan mången årtionde varit grundstommen inom jazzen, och marken för solisten att stå på. Jazzhistorien har gett oss kompsektioner som nått legendstatus: Garland/Chambers/Jones, Tyner/Garrison/Jones, Hancock/Carter/Williams, med flera. Pianotrio har emellertid blivit ett slitet epitet som producerat mycket sliten musik. Idag finns det oerhört många pianotrios men oerhört få som lyckas göra något riktigt intressant.

RED trio är en lite annorlunda pianotrio. Portugiserna Rodrigo Pinheiro, Hernani Faustino och Gabriel Ferrandini spelar modern musik som trio men har också fattat tycke för samarbeten, alltså ett ganska klassiskt grepp där en rytmsektion kunde kompa ett stor antal solister. Nytt möter gammalt. I RED trios fall handlar det naturligtvis inte om komp och solist per se utan mer om kombinationen tryggheten i en sammansvetsad enhet och spänningen i en gäst. 2011 släpptes ett samarbete med saxofonisten John Butcher (NoBusiness), 2012 var gästen trumpetaren Nate Wooley (Clean Feed) och nu 2014 är det svenske Mattias Ståhl och hans vibrafon som på live-skivan Red and the North Stream bjudits in i trions lilla värld.

Musiken är i grunden lugn. Det vilar något harmoniskt över den, även när det hettar till och blir lite stökigare. Det är fritt men inte helt uppåt väggarna. Instrumenten spelas konventionellt, det handlar inte om ljudskapande eller främmandegörande utan snarare om att låta instrumenten och musiken tala ett klart språk i form av toner, harmonier, melodier och rytmer. Vibrafonen bidrar med en svävande känsla och Ståhl visar hur vackert en vibra verkligen kan låta. Teknisk skicklighet, snabbhet, styrka, allt sådant är sekundärt. Fokus ligger istället på musikalitet, självsäkerhet och finkänslighet. Det finns även en stor spänning, men en behärskad sådan. Samspelet är fint, en höjdpunkt är de magiska första tre minuterna på andraspåret ”Red” då vibran och pianot gifter sig till högfrekventa glädjerop, och allt bus i mitten på sistaspåret ”Stream”.

Det finns en sak till att lyfta fram: den unge trummisen Gabriel Ferrandini. Ett fenomen. Förutom med RED trio kan han höras i Rodrigo Amados Motion trio och Wire Quartet samt Nobuyasu Furuyas trio och kvartett. Det är svårt att hitta ord för hur bra han är. Vilken touch, vilken känsla, vilket sound! Han spelar ganska enkelt, men ack så balanserat och smakfullt. Hans trumspel ger mig rysningar gång på gång.

Den 22 februari 1967 gick två herrar in i en inspelningsstudio i Engelwood Cliffs, New Jersey. Föga anade de att de skulle komma att förändra jazzvärlden. John Coltrane och Rashied Ali satte med albumet Interstellar Space standarden för sättningen saxofon/trummor. Sedan dess har många dylika duos sett dagens ljus, och NoBusiness Records ger oss nu en livekonsert med trumlegenden William Hooker och litauiske saxofonisten Liudas Mockūnas, inspelad i Vilnius 2013, och Hooker, 67 år gammal, visar var skåpet ska stå.

Konserten börjar ganska lugnt. Mockūnas låga toner och Hookers sökande trumspel gör inledningen lite mystisk och ganska intressant, jag hade väntat mig full frijazzrulle. Visserligen växer musiken långsamt och Hooker eldar på ganska bra med pukor och cymbaler. Mockūnas har en ganska polerad ton som skiljer sig lite från den ”traditionella” frijazzsaxofontonen. Mer melodi, mindre stucken gris kan man säga. Tonen på tenoren är tjock och mustig, det är härligt när han klämmer i i det låga registret. Mockūnas och Hooker spelar på friskt och pushar varandra hela tiden. Pauserna är få och tredje spåret ”IDEAL” är lätt dansant och befriande luftigt, det blir till och med utrymme för lekfulla melodier och ett coolt bluessolo från Mockūnas.

På ett sätt låter Live at Vilnius Jazz Festival ungefär som Interstellar Space gjorde när den spelades in för snart 50 år sedan, skillnaden är att spänningen och nerven under årens lopp gått förlorad. Jag tycker dock inte att Hooker/Mockūnas är tråkiga eller fantasilösa, de gör allt vad de kan för att skapa sin egen musik och bära traditionen vidare. De uppdaterar, adderar, och visar kärlek till musiken. Hooker och Mockūnas är i traditionen och för den själfullt framåt.

Arvet från de gamla mästarna lever alltjämt vidare.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry