Norge x2

Skadedyr
Kongekrabbe
Hubro, HUBROCD2536
Dan Peter Sundland
Elevenette
Øra Fonogram, OF056

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-05-14 12:03

Man skulle kunna hävda att modern svensk jazz lider av en identitetskris. Att allt låter likadant och att inget sticker ut. Modern norsk jazz verkar även den lite vilsen, fast där är situationen den motsatta: flera nya skivor från vårt kära grannland har gett mig musik som är så spretig och smockfull av mer eller mindre underliga influenser att det blir förvirrande och svårlyssnat och nästintill omöjligt att skriva om. I Sverige låter allt likadant och i Norge vet ingen vad de vill låta som. Det är hårda tider.

Ensemblen Skadedyr ger med sin skiva Kongekrabbe ett utmärkt exempel på norsk jazz i kris. Schizofreni på skiva. Den 12 man starka ensemblen ger järnet och på lite mindre än 37 minuter får jag höra: kammarmusik, fri improvisation, filmmusik, jazz, house, jazzpop, ambient, Fats Waller, Astor Piazzolla, isländsk folkmusik, amerikansk sakral musik, Bob Dylan, Prodigy, hip-hop, twangig rock ’n roll, minimalism och afro-beat.

Problematiskt? Naturligtvis. Det säger sig självt att det är svårt att lyckas med en sådan blandning. Och Skadedyr misslyckas ganska fatalt. En fråga man måste ställa sig är varför? Varför skapar man sådan här musik? Vad är tanken med det? Visa upp sina musikaliska influenser? Gå tillbaka till sina rötter? I så fall, för vems skull? För lyssnarens eller musikerna själva? Jag känner mig helt utanför detta härliga gäng som har så kul tillsammans med sina influenser. Det blir personligt men man kan inte ta det till sig som utomstående. Jag fattar ingenting och det är inte heller, som man vid första anblick kan tro, kul. Inte kul alls. Jag har ett ord som jag måste lyfta fram: fokus. Varför spela tusen olika stilar och göra det lite halvslafsigt? Varför inte fokusera på något och göra det riktigt bra? För all del, det finns väl fina stunder också, sistaspåret är rätt coolt. Men överlag är Kongekrabbe en katastrofal skiva som är omöjlig att komma in i. Musikalisk mobbing. Och jag är offret.

Dan Peter Sundlands skiva Elevenette är även den ganska uppblandad gällande influenser, men den är ändå mycket enhetligare än Kongekrabbe. Sundland blandar tydligt och ofta ganska enkelt jazz och klassisk musik. Ensemblen består också av musiker från båda lägren och det hörs ganska tydligt vilka som kommer varifrån; de håller sig ganska mycket på sina kanter: de klassiska musikerna spelar skrivna passager medan jazzmusikerna står för sväng och soli. Händerna på täcket.

Basisten Dan Peter Sundland har skrivit och arrat all musik som sitt masterprojekt vid Musikkonservatoriet i Trondheim. Han sammanbinder jazz med klassisk musik och poesi; ensemblen är som sagt sammansatt av klassiska musiker och jazzmusiker och texterna är hämtade från de amerikanska poeterna Campbell McGrath, Christopher Buckley, Allen Ginsberg och Theodore Roethke. Resultatet är vacker musik som känns väldigt genomtänkt. Arren är välgjorda och poesin behandlas på ett värdigt sätt. Den vävs in i musiken och i ljudbilden genom sångerskan Emilie Nicolas Kongshavns silkeslena instrumentlika stämma. Sången är jättebra, Kongshavn gör texterna tydliga och sjunger ofta unisont med andra instrument och smälter ihop med dessa på ett fascinerande sätt. Hon har en oemotståndligt vacker röst. Övriga instrumentala höjdpunkter är Henrik Munkeby Nørstebøs trombonsolo på öppningsspåret, ett puttrande komp och långa mustiga mörka toner som skriker självförtroende. Vad bra han är! Tyvärr finns det även lågvattenmärken, men överlag är det oklanderligt musicerande.

Musiken färdas alltså i gränslandet mellan klassiskt och jazz, mellan komponerat och skrivet. Berättandet känns viktigt, både det uppenbara i att framföra en skriven text men också det musikaliska berättandet som finns i toner och rytmer. Elevenette känns som en tonsatt saga där alla instrument får möjlighet att föra berättelsen framåt. Sundland lyckas få musiken enhetlig och det hänger faktiskt ihop riktigt bra. Musiken är spröd och vacker, full av eftertanke och hjärta. Jag kan väl känna att det hela låter väldigt mycket skolensemble och projektarbete, vilket inte är så konstigt för det är ju just det som det faktiskt är. Men det är ambitiöst, välgjort och lovande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry