Omar Khorshid: Guitar el Chark

Omar Khorshid
Guitar el Chark
Sublime Frequencies LP052

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2010-05-26 10:28

Sublime Frequencies diskografi är som ett floddelta med mängder av ingångar till musik och kulturer från främst Sydostasien, Indien och Mellersta Östern, men även Afrika, Nordkorea och Sydamerika. Vill man förstå skivbolaget är en viktig förklaring att de mest drivande krafterna – Alan Bishop, Mark Gergis och Hisham Mayet – alla bor och lever i USA, men har rötter i den arabiska världen. Mayet är född i Nordafrika, Bishops mamma kommer från Libanon och Gergis pappa är irakier. Några musiker och entusiaster som är uppväxta med amerikansk indiekultur, men som har trådar till andra platser som de mer och mer börjat utforska. Embryot till Sublime Frequencies är förstås Sun City Girls, bandet där Alan Bishop och Richard Bishop tillsammans med trummisen Charles Goucher på en ofattbar mängd skivor förenade punkestetik och d-i-y-filosofi med musik som hämtade näring från jordens alla hörn. De reste mycket och spelade in radioprogram och musik, som de senare delade med vänner, kassetter och hembrända skivor bytte ägare, och Sublime Frequencies är helt enkelt en fortsättning på det spåret.

Alan Bishop har sagt att han knappast ser Sublime Frequencies som ett skivbolag. De skulle aldrig ta in musiker i en studio, utan vill sprida vidare inspelningar som redan är gjorda. Så är ju till exempel fallet med Group Doueh (Västsahara) och Omar Souleyman (Syrien) som Sublime Frequencies arrangerade en turné med förra året. I början fick de en del kritik för att det ofta var omöjligt att härleda musiken, och fick människorna som de spelat in, på gator, från radioprogram, ersättning? De svarade argt att de inte handlade ett dugg om att tjäna pengar, bara om att sprida musik som de gillar, och på så sätt uppmärksamma musiken. Och visst är det så. På senare tid har skivorna till viss del ändrat karaktär, få radiocollage, mer genomarbetade presentationer av en scen, ett land, eller en artist.

Dubbel-Lp:n med Omar Khorshid är en sådan skiva. Även om jag intresserat mig en del för arabisk musik hade jag aldrig hört talas om den egyptiska gitarristen förrän Richard Bishop släppte sitt album The Freak of Araby (Drag City) förra året. Skivan är till stora delar en hyllning till Omar Khorshid med tolkningar av flera låtar som Khorshid spelade in samt musik i samma anda. Det är en mycket bra skiva och nu kan man höra originalen plus många andra låtar, inspelade under Khorshids mest aktiva tid som soloartist, mellan 1973-1977, när han hade en framgångsrik karriär i Beirut innan det libanesiska inbördeskriget gjorde att han först flyttade till Syrien, och senare återvände till Kairo.

Omar Khorshid (född 1945) visade tidigt musikalisk begåvning. Han spelade piano och fiol, men när den västerländska pop/rock-explosionen gjorde avtryck i Kairo blev gitarr snabbt huvudinstrument. Han bildade ett beatband, Le Petite Chats, blev medlem i Abdel Halim Hafez orkester, och tog in elgitarren i egyptisk/arabisk klassisk musik, och anlitades som studiogitarrist. Han spelade bland annat med Oum Kaltoum, den arabiska världens största sångerska. Han gjorde massor av filmmusik och var även en populär skådespelare. I Beirut rullade det på ännu mera, med filmer, och en rad soloalbum, där han tillsammans med producenten Nabil Mountaz experimenterade med synthar, ekon, och diverse ljudeffekter. Beirut var ett stort nöjescentrum, och ”magdansmusik” spred sig även till väst. Musiken på Guitar El Chark (Guitar of the Orient) gavs ut på de libanesiska skivbolagen Voice of Lebanon och Voice of the Orient.

Omar Khorshids liv fick dock ett tragiskt slut när han i det religiöst mer konservativt präglade Egypten bannlystes och ständigt levde i hot efter en inbjudan att spela i Vita Huset i samband ned ett möte mellan den amerikanska presidenten Jimmy Carter, Egyptens president Anwar Sadat och den israeliska premiärministern Menachem Begin. Mötet utmynnade sedan i Camp David-avtalet, när Egypten erkände Israels rätt att existera. Det klingade inte väl hos islamistiska fundamentalister. Efter en turné i Australien omkom Omar Khorshid i en mystisk bilolycka i Kairo den 29 maj 1981. Det finns de som tror att olyckan var arrangerad. Han jagades av en berusad taxichaufför, som släpptes efter några månader.

Första låten, titelspåret, startar med ett synthljud innan elgitarren vandrar iväg i arabiska skalor och delar utrymme med handtrummor och dragspel. Förutom gitarr spelar Khorshid moog och andra synthar vilket tar ut musiken från den klassiska arabiska traditionen, men utan att den är det minsta västerländsk. Jag funderar över hur vanligt det var att använda moog i Beirut. Och vad lyssnade de på? Hur mycket hade de hört surfplattor, Ventures, Shadows, Joe Meek-produktioner, och liknande 60-tals-fenomen? Ingen aning, men Khorshid gjorde även en del hits från väst, som ”Apache”, ”Gudfadern”-temat, och ”Popcorn”. Ingen av dem är med här, dock.

Det är ett härligt sound, Khorshids gitarr ligger ofta i förgrunden, men de övriga instrumenten är viktiga kuggar, skapar ett rytmiskt sväng. På ”Sabirine” – komponerad av Khorshid, som skrivit ungefär en tredjedel av låtarna – är det trummorna som styr, gitarren ligger till en början långt bak i ljudet och hackar, innan Khorshid ger sig ut på ett par solon och syntharna både är stråktapet och ledande melodiinstrument.

Abdel Halim Hafez och Oum Kaltoum var två av de stora arabiska namnen som Khorshid spelade med. På skivan finns en tolkning av ”Enta Omri”, komponerad av Mohamed Abdel Wahab (en annan arabisk musikgigant), en av Oum Kaltoums mest populära låtar från den sista delen av hennes långa karriär som blev omdiskuterad på grund av att elektriska instrument infogades i det arabiska orkestersoundet. Det är en känslig tolkning - men har man en gång hört Oum Kaltoum sjunga låten saknas hennes mäktiga röst. Här finns även låtar av bröderna Assi, Mansour och Elias Rahbani – mest kända för sina samarbeten med Fairuz – samt ”Hebbina Hebbina” och ”Arrabia´h” av Farid al-Atrash, oudmusiker, sångare, låtskrivare och nyckelfigur i 1900-talets arabiska musik. Den förstnämnda en typisk magdanslåt, med markerad rytm och återkommande gitarrslinga. ”Arrabia´h”, som betyder våren, är längre och har en mer berättande stämning, där Khorshids gitarrspel bryter melodin med rinnande, droppande rymdklang.

”Solenzara” – som även finns på Richard Bishops skiva – är en korsikansk sång, men annars koncentrerar sig urvalet på Egypten och Levanten, förutom den tunisiska sången ”Sidi Mansour” som raistjärnorna Cheikha Rimitti, Cheb Khaled och många andra spelat in. Även om det enbart är instrumentalmusik kanske man kan säga att Omar Khorshid var en länk mellan den klassiska arabiska musiktraditionen och den arabiska popmusik som blev alltmer populär på 70-talet och framåt, inte minst med tanke på användandet av elektriska instrument.

Även om de flesta godbitarna säkert finns på Guitar el Chark kan man hoppas att Sublime Frequencies ger ut fler skivor med Omar Khorshid. Vad jag förstår är det den första gången som musiken presenteras utanför den arabiska världen. Skivan, som släppts på vinyl, är i princip redan slutsåld, men kommer säkert på cd senare i år. Så har Sublime Frequencies gjort tidigare, med de skivor som släppts på vinyl i begränsad upplaga.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry