The Orchestra of Futurist Noise Intoners

The Orchestra of Futurist Noise Intoners
The Orchestra of Futurist Noise Intoners
Sub Rosa SRV 316 (2LP)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-12-10 17:51

Futuristerna rev ner, eller ville göra så, de var revolutionära och bejakade den nya tid som kommit med maskiner, fabrik, bilar, flygplan, världskrig. Ur gruset skulle väl något nytt, oklart vad, komma upp. I förhållande till de sköna konsterna var de rabiata: riv museerna. Europas musikaliska arv var inte värt ett ruttet lingon. Luigi Russolo skapade i denna anda en uppsättning intonarumori, ett slags buller- och oljudsmaskiner. De liknar stora lådor med trattar ur vilket ljudet tränger ut: ett gnissel, ett tjut, klockor eller vad det nu kan vara. År 1913 hade han tillverkat sexton sådana instrument, vilka demonstrerades för pressen under en särskild konsert. Världens första noise? Kanske det.

Det finns några få exempel hur det lät. Ett par av dem är med på detta album. ”En stad vaknar upp” genomfördes 1913 som ett slags konkreta ljud kollage. Det som hörs är en stadig ram av ljud och inpass av olika klanger, som nog hänvisar till reella ljud i staden.
Mest tänker jag på filmmusik och konkret dito. Men ljuden är inte bearbetade, de frambringas på konstgjord väg analogt av apparater, som någon sköter eller spelar på.

Luciano Chessa har under lång tid forskat kring Russolo och hans musik. Själv har jag inte så djup kontakt med de metafysiska dragen som eventuellt kan finnas här. Jag utgår mer från futuristernas allmänt omstörtande inställning till musik och kultur – och politik. Futuristledaren Marinetti blev ju som ni vet fascist och futurismen verkar ha varit en under Mussolinis diktatur tolererad riktning. Ingenting är enkelt. I alla fall har Chessa rekonstruerat en orkester av dess bullerinstrument och låtit olika komponister och aktörer förhålla sig till dem.

Det har blivit rätt underhållande. Här hörs bland annat verk av Blixa Bargeld, Pauline Oliveros, Nick Hallett, Ellen Fullman, James Fei, Ulrich Krieger, Margareth Kammerer, Luciano Chessa och de historiska futuristerna Luigi Russolo och Paolo Buzzi. De nu levande komponisterna ingår också i orkestern.

Jag kan inte komma ifrån känslan av äldre musik framförd på originalinstrument. Det hörs som rekonstruktion och de två historiska, korta styckena finns där som ett slags ljudfacit.
De flesta deltagarna har rättat sig efter detta i en flytande puls av de ljud som apparaterna frambringar. Det känns ordnat, komponerat, arrangerat och anpassat efter urdokumenten. De sirener, skrapljud, visslingar och klockor som chockerade de få som hörde på 10-talet är som vackra barockklanger i dag. En tidens patina har lagt sig över de kontroversiella modernistiska uttrycken och utbrotten. Då var det bomber, granater, knivmord, stålbad, nu är det bara klanger att rekonstruera så nära originalet som möjligt.

Visst är det kul, visst är det intressant, ett dokument att spara och återvända till för att kunna tränga in i denna futuristiska estetik.

Föregångare? Tja, detta fanns med i svängen ett kort avantgardeögonblick. Det blev väl snarare ur de elektriska instrument som såg dagen på 20-talet – också de i modernistisk anda, ljud som skapats av maskiner utan minsta likhet med akustiska instrument (intonarumori var onekligen akustiska om än ovanliga) – som vägen gick rakt in i vår tid. Futuristerna ville ha nytt. Några anslöt sig till den fascistiska revolutionen, då de valde politisk väg. Jag kan inte låta bli att jämföra med dadaisterna, som dök upp några år senare. De var mot politik och konventioner totalt. I Berlin blev de revoltörer, så förblev de flesta av dem. Gränslösa.
Och jag påminner mig om deras musikval.

De var nämligen förhäxade av Tony Sbarbaros trumspel i Original Dixieland Jass Band. De såg vägen framåt i jazzen. Alla som lyssnat på ”Livery Stable Blues” med ODJB förstår varför.

Och jag kan inte hjälpa att mitt hjärta slår hårdare för dadaisterna än för futuristerna, också för deras musikval. De hörde vägen in i en ny ljudscen redan då de första skrällande trumpetstötarna och elektrifierade kantslagen drabbade dem. Jämförelsen infinner sig rätt självklart.

Men slutsatsen är att Subrosa som vanligt skapat ett ljuddokument av klass. Bästa spår, brukar dagspressen ange: outstanding är Margareth Kammerer som med sin egenartade raka klangfulla röst sjunger sin komposition ”Blues or Woman in Mind at Night” över en väv av knarrande, ylande ljudmaskiner. Kanske tänkte hon på ODJB och det hypnotiska spelet mellan Larry Shields och Nick LaRocca? För hon tänder bilden av jazzen i en sång som imiterar ingenting!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry