Our Faceless Empire

Ernesto Diaz-Infante / Manuel Mota/ Gino Robair / Ernesto Rodrigues
Our Faceless Empire
Pax Recordings PAX PR90289

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2010-05-26 13:27

Det är något speciellt med stränginstrument i improviserad musik som jag alltid lockas av utan att egentligen kunna peka på några specifika orsaker varför. Ljudet av strängarna och den perkussiva resonansen, ett slags snavande, knäppande och rutschande som tycks börja och sluta på samma gång – allt detta trängs samman i min föreställning av det som möjligen skulle kunna vara ljudens ”fibrer”, dess minsta möjliga resonanta trådar.

Strängar är också linjer och den improviserade gitarrmusiken sedan Derek Baileys dagar gör sitt bästa för att bryta dess linjer utan att det blir till runda tonala former. Ur ett estetiskt perspektiv blir strängarna snarare till taggtrådar och ackordens perfekta fingersättningar till ledbrutet och ojämnt krafsande. Det blir vackert på sitt ickevackra sätt.

Skivan Our Faceless Empire är en femtio minuter lång djupdykning i musikalisk strängteori med bidrag av Gino Robairs alltid märkliga surface/voltage-mix av elektroniska och akustiska ljud. Förutom Robair består kvartetten av Ernesto Diaz-Infante på stålsträngad akustisk gitarr, Manuel Mota på elgitarr och Ernest Rodrigues på viola. Kalifornien möter Portugal med andra ord. Det jag gillar med denna skiva är det smått oroliga lugnet, en dynamik i spelet som aldrig hänger sig helt åt larm eller slammer utan vilar i ljuden på ett mycket perceptivt sätt. Ibland kan det stanna till lite för länge vid feedback eller gnissla kraftigt, så som i spåret ”A Cartesian Blaspheme”, men de är hela tiden uppmärksamma på i vilken riktning musiken utvecklar sig.

Elektronik och strängar visar sig vara ett utmärkt par. I spåren ”O, Bursty Bruegel” och ”Um Lilburn Em Flovilla” tycker jag mycket av kvartettens musikaliska tänkande faller på plats, det vill säga huller om buller fast med tystnaden som huvudresurs. Det blir allt glesare mellan ljuden och det rumsliga i musiken växer. Andra spår bjuder på ett mer laddat tempo, som ”E Mético Lability”. Detta är skivans starkaste spår: strängar, stråkar och slagverk når varandra i en taggig barrskog av spinkiga ljud där också kortvariga melodiska fragment tillåts.

I sin helhet är Our Faceless Empire övertygande, även om den kanske inte just är nyskapande. Kvartetten vinner på att hålla tillbaka explosionen, att lita på ett ”väntande lyssnande” och möta varandra i en akustisk underjord snarare än på slagfältet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry