Over There! – Sounds and Images of Black Europe

Diverse Artister
Over There! – Sounds and Images of Black Europe
Bear Family BCD 16020 CP

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2014-03-18 23:04

Jag har trånat efter många Bear Family-boxar, men har inte en enda i skivhyllorna. Den tyska finsmakaretikettens skivor är dyra, vilket är logiskt, få skivbolag ägnar sig åt lika påkostade utgåvor. Vad sägs om en 10-cd-box med calypso (med en bok på över 300 sidor), fyra tripplar med judisk musik under nazismen, eller 13-Cd-boxen om Vietnamkriget. Samt en oändlig mängd lyxboxar med country, rock´n´roll, soul och bluegrass och strikt germanska projekt som 12 skivor med tysk standardjazz eller en massiv låda med Gisela May. För att nämna några exempel från Bear Familys snart 40-åriga historia.

I årskrönikan skrev jag lite surt om mastodontprojektet Black Europe. En 44 cd-box med tjocka böcker som dokumenterar afrikansk och afroamerikansk musik i Europa från den akustiska 78rpm-eran samt många tidigare outgivna inspelningar på vaxrullar och cylindrar som bevarats i fonogramarkiv. Det som gjorde mig purken var att boxen är omöjlig att köpa på grund av omfånget och priset. Men nu har jag lokaliserat ett exemplar på ett bibliotek så kanske kommer det en recension om några år när jag lyssnat igenom alla skivor.

Däremot har jag goppat öronen i trippeln som släpptes samtidigt, där några artister har valts ut, som representanter för vitt skilda genrer och stilar. Även här är dokumentationen ypperlig, Cd-häftet tecknar en spännande bild av musiken som klingar på skivorna. Jag hade hellre lyssnat på inspelningarna med afrikansk folkmusik, men får än så länge nöja mig med Pete Hampton & Laura Bowman, The Savoy Quartet, Reverend J.J. Ransome Kuti och Josephine Baker.

Intressant att höra 100 år gammal populärmusik. Å andra sidan är Pete Hampton & Laura Bowmans ”coon songs” – inspelningar mellan 1903-1910 - mycket ålderdomliga. Låtar som oftast skrevs av vita musiker, där afroamerikanerna beskrivs på ett sätt som gränsar till det rasistiska, de är tjuvar, lata, dumma, stereotyp efter stereotyp. Det äkta paret Hampton & Bowman sjöng också sånger som levt kvar, som "Swanee River" och "Massa´s in the Cold Cold Ground". Ibland rycks jag med av ragtimepiano och munspel, det märks att de kom ifrån en vaudevillemiljö, scener spelas upp, musikalisk teater som - vilket är ganska märkligt – var vansinnigt populärt, inte bara på minstrelföreställningar på den amerikanska landsbygden och på Broadway, utan även i Europa, och i faktatexten kan man ingående läsa om duons framgångar i England. Musik- och kulturhistoriskt intressant, men tjatigt att lyssna på i längden.

The Savoy Quartet – som fyller den andra skivan – har ett annat sväng. Ragtimepop, med banjo och trummor som tongivande instrument. De ändrade sitt namn från Murray´s Ragtime Banjo Quartette till Savoy Quartet när de började spela på Savoy Hotel i Westminster, London Ganska rolig och stökig musik, inte svårt att se framför sig hur publiken på det fina hotellet och även på billigare hak i Soho steppade omkring till "Indian Rag", "K-K-K-Katy", "Oh How She Could Yacki, Hacki, Wicki, Wacki Wo" (Hawaii-inspererad) och andra hits från andra halvan av 1910-talet. "The Darkrown Strutters´ Ball" spelades också in av The Original Dixieland Jazz band och även av Fats Domino, långt senare. Jag lär mig även i Cd-häftet att en av deras ”orientaliska” låtar, Hindustan, var en standardlåt inom den tidiga New Orleans-jazzen. Fascinerande hur amerikanska evergreens färdades runt, sögs in i den begynnande jazzboomen, och via band som Savoy Quartet hamnade i var mans och kvinnas mun runt om i världen. "Over There!" – som alltså namngett skivan – var en amerikansk patriotisk sång, med marscherande trummor. Lätt att glömma bort, när musiken verkar så lättsinnig, att de flesta av gruppens skivor spelades in under första världskriget.

På den sista Cd:n delar två extremt olika artister utrymme. De 13 låtarna med Fela Kutis farfar Joseph Ransome Kuti (1855-1930) har jag svårt att slita mig ifrån. Hymner, där yorubatraditioner samsas med angligansk kyrkomusik. J.R. Kuti var musiker, präst, lärare, advokat och politiker i sydvästra Nigeria. 1922 spelade han in sammanlagt 43 hymner i London, musik han komponerat själv, och som gavs ut av Zonophone på dubbelsidiga 78-varvare. Madame Adami spelar piano på flertalet låtar, en anonym musiker, vad jag förstår känner man inte till hennes förnamn även om hon kompade flera andra sångare och sångerskor. Igbála sticker ut, den är nästan sex minuter, säkert uppdelad på originalskivan, med sång och slagverk. Kristna texter, på yoruba, musik med ett märkligt lugn. De kunde vara inspelade idag.

Josephine Baker struttar fram elegant, med lurig blick. Har jag hört henne förut? Definitivt läst om henne, i olika sammanhang, som en fixstjärna i det glada, jazziga Paris på 1920-talet. Hon spelade på sexualitet, och, kanske, stereotyper, fotograferades i banankostym. En intressant person, minst sagt, som sent i livet adopterade barn från olika delar av världen och levde med dem i något slags regnbågskollektiv. Madonna, släng dig i väggen! Josephine Baker var även uttalat politisk, hjälpte den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var en del av medborgarrättsrörelsen. Men, igen, har jag hört henne förut? Tror inte det. Hon är glättigare än andra sångerskor från samma era, som Ethel Waters, eller de andra stora jazz- och bluessångerskorna, Tin Pan Alley-material, dock inte utan charm. Jag blir på gott humör av de 14 låtarna, inspelade 1926, påhejad av spänstiga franska musiker i tradjazz- och kabaretsättning. På tre låtar kompar hon sig själv, på ukulele. Fint.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry