Paal Nilssen-Love Large Unit: Erta Ale

Paal Nilssen-Love Large Unit
Erta Ale
PNL Records, PNL 025

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-11-19 14:11

För bara några månader sedan kom debut-ep:n från Paal Nilssen-Loves Large Unit, en elvahövdad best med potential bortom det ordinära. Med Erta Ale har vi så fått den första fullängdaren i form av en läckert förpackad 3-cd-box med två booklets, en med liner notes och info och en med foton. De två första skivorna är en blandning av studio- och livematerial och den 3:e ”bonus”-cd:n innehåller en konsert från jazzfestivalen i Moers i somras. Allt material på Erta Ale är skrivet av Paal Nilssen-Love och kvalitén på kompositionerna är direkt överraskande. Nilssen-Love undviker alla klichéer och risker som är förenade med att skriva för stora improviserande ensembler och skapar meningsfull musik som känns genomtänkt och anpassad till instrumentationen. Det känns inspirerat, kreativt och riktigt roligt att lyssna på.

Över de tre skivorna spelar Large Unit en uppsättning av kompositioner i flera versioner. Vissa blir som snarlika alternativa tagningar medan andra har stor variation. Det är något förvirrande att studio och live blandas på de två första skivorna, jag kan inte höra någon skillnad. Bortsett från någon förströdd applåd efter något särdeles flyhänt solo är det omöjligt att höra vilket som är inspelat framför publik och vilket som är inspelat bakom lyckta dörrar (inspelningsinfo finns dock i bookleten). Detta tolkar jag emellertid som ett gott tecken. Det innebär att det är välrepat, avslappnat, proffsigt och att ljudet är mästerligt bearbetat.

Jag måste säga att Erta Ale är jättebra. Som sagt blev jag positivt överraskad av hur fina kompositionerna är. Samspelet är också i toppklass, Large Unit låter verkligen som en enda stor enhet. Ensemblens största styrka är dock de personliga prestationerna. Man kan inte annat än imponeras av Andreas Wildhagens trumspel. Jag har njutit av det med Lana Trio och med Large Unit bidrar hans magiska touch med en lätthet som låter underbar tillsammans med Nilssen-Loves tyngd. Och på tal om tyngd så ligger Børre Mølstads tuba i botten och skapar både stabilitet och jordbävningar. Ketil Gutviks fulsnygga plonkiga gitarrspel för tankarna mer till Terrie Ex än till Derek Bailey. Det får mig att le. Men allra gladast blir jag av att höra Thomas Johanssons trumpet som har allt man vill ha av en modern trumpetare: fraser, linjer, spräck, sounds, men framför allt tonen och riktningen. Superbra.

Men. Tyvärr finns det också ett problem. Large Units största styrka, de personliga prestationerna, blir också dess största svaghet. Det känns som att saxofonisterna och basisterna ligger långt under de övrigas nivå och långt ifrån vad man kan förvänta sig i en ensemble av dessa mått. Saxofonisterna får mycket utrymme och med slickt, snudd på 80-talsdarrande sound och polerade musikhögskolelicks känns de något malplacerade i en ensemble som ständigt tänjer på gränserna. Basisterna låter lite oinspirerade och rutinmässiga, det finns inget som väcker något direkt intresse. Att delar av ensemblen inte lyckas nå upp till samma nivå gör lyssningen ojämn. Jag slumrar till när det är sax- eller bassolo och vaknar igen när det är över. Denna obalans mellan underbara personliga prestationer och intetsägande dito är obegriplig. Men det är bara att acceptera, för det finns tillräckligt mycket njutning på Erta Ale som kompenserar för bristerna. Paal Nilssen-Love har all anledning att vara nöjd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry