Paal Nilssen-Love / Lasse Marhaug / Jim O’Rourke – The Love Robots

Paal Nilssen-Love / Lasse Marhaug / Jim O’Rourke
The Love Robots
PNL 017 / Pica Disk 031

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tors, 2013-12-19 20:37

Paal Nilssen-Love och Lasse Marhaug är gamla vänner. De har följts åt genom åren och spelat ihop i många sammanhang. De är emellertid inte bara musiker, de är också skivbolagsdirektörer och här har de samarbetat på båda sätt: The Love Robots och Explosion Course [länk till recensionen] är samproducerade och släppta gemensamt på Nilssen-Loves PNL Records och Marhaugs Pica Disk, och dessutom spelar de på båda skivorna, med två gäster: Jim O'Rourke på The Love Robots och Otomo Yoshihide på Explosion Course. Två gitarrister, två skivor, lika men ändå olika.

The Love Robots börjar med en ovanligt sparsmakad och fin Paal Nilssen-Love, en laddad Lasse Marhaug och en diskret Jim O'Rourke. Elektroniken ligger i förgrunden, trummorna lite bakom och gitarren lite överallt. Det är ibland svårt att höra vilka ljud som kommer från Marhaug och vilka som kommer från O'Rourke. Det hela blir så småningom ganska noisigt och väldigt mäktigt. Trummorna är blytunga och baskaggen får det att skaka i huvudet. En kontrast är dock de tindrande cymbalerna som ger musiken en levande känsla, små ljuspunkter i det stora elektroniska mörkret skapat av en mycket inspirerad Marhaug. O’Rourke är skönt hemlig och bidrar på sitt eget unika sätt till musiken. Inledningen på B-sidan puttrar, knastrar och smattrar, men det finns även något vackert melodiskt i bilden. Nilssen-Love serverar än en gång fint trumspel. Han har en fantastisk touch och ger musiken mjukhet och värme. Det är lite mer och lite tydligare O'Rourke på denna sida, men han är fortfarande något svårgreppbar. På ett bra sätt.

The Love Robots är en otroligt intressant och underlig skiva. En av anledningarna är att Nilssen-Love för ovanlighets skull hamnar lite i bakgrunden. Det är elektroniken som ligger längst fram, är starkast och mest på. Det är fascinerande att höra Nilssen-Love något bakknuffad i ljudbilden, han är ju en trummis som inte är rädd för att ta i och som vanligtvis brukar höras ordentligt. Här smälter han samman med elektroniken och bidrar till ett häftigt sound där elektroniskt genererade (o)ljud samsas med hans tunga baskagge, krispiga cymbaler och smattrande virvel.

Vi får helt enkelt en Nilssen-Love vi inte är vana vid. Och till det en Marhaug som helt utan att tveka stiger fram och säger att ”nu jävlar ska jag spela skiten ur er”. Och som om inte det vore nog, en magisk Jim O'Rourke ovanpå det. Svårt att sammanfatta The Love Robots. Det är en ovanlig skiva, intensiv fast ändå inte. Men efter att ha burit på vissa tvivel känner jag än en gång att Paal Nilssen-Love har så otroligt mycket musik inom sig och här flödar den fram. Men han gör det inte lätt för oss. Han har valt ett ovanligt forum för att visa mjukheten i sitt hårda spel. Det är den första så pass noisiga skiva jag hört där trummorna främst utstrålar skörhet, nakenhet och en stor finkänslighet. Det blir en kontrast som skapar oordning i öron och huvud, men den känsla som dröjer sig kvar är att man blivit smekt av den musik som vid första anblick ter sig så hård och kall. Jag är förvirrad men begeistrad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry