Paal Nilssen-Love / Lasse Marhaug / Otomo Yoshihide – Explosion Course

Paal Nilssen-Love / Lasse Marhaug / Otomo Yoshihide
Explosion Course
PNL 018 / Pica Disk 032)

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tors, 2013-12-19 20:43

Explosion Course har samma instrumentation som The Love Robots, men ett annat upplägg. Allt är lite mer strukturerat, lite mer rakt på. Otomo Yoshihide är tydligare än Jim O'Rourke och spelar i Masayuki Takayanagi-traditionen (Yoshihides gamla lärare och inspirationskälla). Hans gitarr skriker, knäpper och sprakar, och toner, ackord och sounds slåss om uppmärksamheten.

Redan från de första sekunderna av skivan står det klart att Explosion Course är en ganska passande titel. Trion eldar på för fullt från början av A-sidan och energinivån är genomgående nära smältpunkten. En aggressiv gitarr, ett obarmhärtigt trumspel, rå grovkornig elektronik, det här är musik som sätter öronen och uthålligheten på prov. På väg mot en explosion.

Jämfört med The Love Robots innehåller Explosion Course mer ”traditionell” Noise-rock-fri-impro. Det är mycket mer trummor, massor av gitarr, tydligare sounds, former och roller. Men för den sakens skull är den inte mindre intressant. Otomo visar vilken fantastisk gitarrist han är och Nilssen-Loves trumspel skulle kunna användas vid bergssprängning. Marhaug finns också där hela tiden och krossar ljudbilden, han gör inget halvhjärtat.

B-sidan börjar vackert med repetitiv melodisk gitarr som skapar en lite mys-kuslig stämning. Nilssen-Loves cymbaler är som en kall dusch medan Marhaug stör och bråkar lite lagom mycket. Den något lugnare stämningen vara dock inte mer än några minuter. Marhaug spräcker allt mer, Nilssen-Love slår allt hårdare och stämningen blir stökigare och stökigare tills det hela spårar ur och trion skövlar sig fram med en sådan intensitet att man tappar andan. Otomo är något lite mer tillbakadragen på detta spår, men levererar ändå en munfull av förvrängda gitarrljud och brutala linjer. Nilssen-Love ger oss ett virveltrumspel som är hämtat direkt från himlen (eller helvetet). Få kan hantera en virveltrumma som han.

Spåret utveckals till att bli nästintill outhärdligt intensivt, det är ett fruktansvärt ös! Jag har sällan hört något så intensivt. Och rock-beatet i trummorna en kvart in är så tungt och välplacerat att jag börjar skratta av ren njutning. Det är hur bra som helst.

Musiken på Explosion Course är mer konventionell (för sin genre) och mindre överraskande än den på The Love Robots, men man får en sådan oerhörd kick och man vill bara ha mer och mer. Det är skönt att bli omruskad, mörbultad och utmattad ibland, och efter Explosion Course står håret på ända och hjärnan känns geléaktig. Men jag mår så bra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry