Paal Nilssen-Love x2

Akira Sakata / Fred Lonberg-Holm / Ketil Gutvik / Paal Nilssen-Love
The Cliff of Time
PNL Records, PNL022
Masahiko Satoh / Paal Nilssen-Love
Spring Snow
PNL Records, PNL023

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-08-26 17:07

Att Paal Nilsen-Love släpper många skivor är det väl knappast någon som har missat. Är det att skjuta sig själv i foten? När flödet blir för stort väljer vi ofta att stänga luckorna och täppa till för att inte riskera översvämning. Så varför bestämde jag mig då för att skriva om dessa två skivor? Behöver vi läsa mer om Nilssen-Love? Anledningen är min djupgående fascination för Japan. Japan-temat finns nämligen på båda skivorna: musikerna Akira Sakata på The Cliff of Time och Masahiko Satoh på Spring Snow, två japaner som båda hjälpt till att forma sitt lands frijazz och sätta den på världskartan.

Först, på The Cliff of Time hör vi en kvartett som förutom Nilssen-Love består av frijazzlegenden Akira Sakata på altsax och klarinett, Fred Lonberg-Holm på cello samt norske elgitarristen Ketil Gutvik. Det är en kvartett som spelar på energi, intensitet och hög volym. Skivan är inspelad i Oslo för ett år sedan och de fyra spåren bär titlar från japansk litteratur och film: ”The Woman in the Dunes” och ”Face of Another” är två romaner av Kobo Abe, ”The Dancing Girl of Izu” är skriven av Yasunari Kawabata och ”When a Woman Ascends the Stairs” är en film av Mikio Naruse. Kopplingarna mellan dessa verk och musiken på The Cliff of Time är otydliga (obefintliga?): Abes litteratur är suggestiv och kuslig medan musiken är mycket tydlig och igenkännlig, och där Kawabata är målande och finkänslig är musiken i jämförelse snudd på burlesk. Kanske är titlarna helt enkelt valda för att musikerna gillar verken, det behöver inte vara svårare än så.

Ett stort problem med The Cliff of Time är att gitarren och cellon inte alls funkar ihop. De låter för det första båda lite oinspirerade och dessutom slåss de om precis samma ljudliga utrymme och lyckas inte samsas. Det låter mest som att de kör på med sina knäpp och plonk utan att lyssna och de två fastnar i och tar ut varandra till den grad att jag inte längre kan fokusera på någon av dem. Och för kanske första gången tycker jag att Lonberg-Holm misslyckas med att tillföra något till musiken. Det smärtar mig att känna så då han är en av mina absoluta favoritmusiker, men jag hör slentrian och rutin och saknar glädje och den otroliga känsla för helhet som han brukar besitta. Nilssen-Love håller dock fanan högt och spelar på i full fart. Vi har hört det förr, men vilken energi han har, vilken vilja! Den huvudsakliga räddningen för denna skiva är dock Sakata som i sedvanlig ordning är helt fantastisk. Visst, han har kört på sin skärbrännarsaxofon sedan slutet på 60-talet, men det går bara inte tröttna på honom. Magi. The Cliff of Time är i mitt tycke en ganska ordinär improskiva, den har sina stunder men också sina stora brister. Mitt tips: hoppa över den här skivan och köp en av Kobo Abes böcker istället, de kommer förändra era liv. Det kommer inte The Cliff of Time att göra.

Så till Spring Snow, en duo mellan Paal Nilssen-Love och pianisten Masahiko Satoh. När jag beskriver Satoh dyker alltid ord som intellektuell eller intelligent upp. Han är en musiker som inte förhastar sig, allt han spelar låter till hundra procent genomtänkt, avvägt och övervägt, samtidigt som det är överraskande och spännande. Ett annat exempel på en för mig intellektuell jazzmusiker är Anthony Braxton som även han alltid har en tanke med sitt spel. Motsatsen till denna typ av musiker står att finna i den känslosamme musikern, till exempel Brötzmann och faktiskt Nilssen-Love som öser ur sig sina innersta känslor för alla som vill lyssna. Mötet mellan intellekt (Satoh) och känsla (Nilssen-Love) är ganska spännande. Nilssen-Love inleder med åtta armar och när Satoh kommer in visar han direkt sitt sinne för rytmik och rörlighet. Hans piano studsar, hoppas, duckar för Nilssen-Loves bombardemang. Rallarsvingar mot fint fotarbete. Det är musik i ljudets hastighet, toner och slag virvlar runt i mina öron. Satoh är lekfull, melodisk om än fragmenterad, och svänger på något märkligt sätt; han refererar till såväl klassisk musik som ragtime. Trots att intensiteten är genomgående hög blir det inte utmattande och musiken bjuder ständigt på nya överraskningar. Det är en typ av böljande frijazz som går mellan starkt och svagt, tätt och glest, rytmiskt och flytande, det rör på sig hela tiden och kommunikationen är ständigt stark. Nilssen-Love/Satoh är en mycket lyckad matchning och det låter som att de själv även tycker det, jag har sällan hört någon av dem så inspirerade.

Kvartetten på The Cliff of Time lyckades inte spela ihop sig och musiken lät oinspirerad. Motsatsen finns på Spring Snow där de två sammansvetsade musikerna visar vad de kan både individuellt och som duo. Spring Snow är en riktigt bra skiva, en ny favorit i Nilssen-Loves mastiga katalog.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry