Pan Sonic_Gravitoni

Pan Sonic
Gravitoni
Blast First (petitite) PTYT045

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2010-06-29 01:07

Det är fakiskt taskigt om Pan Sonic lägger av nu. De kan väl göra det när barkar utför men inte på toppen, det är för klyschigt, som att tvinga hem barn från kalaset när det börjar bli roligt för att de inte ska bli besvikna.

Om det nu alltså är ajöss, vilket jag förbjuder, bör ändå inte ordet glädjedödare stå som epitafium över Mika Vainios och Ilpo Väisänens drygt 15-åriga duo. Större glädjespridare kommer technon att få leta efter, om man nu tillskriver denna subgenre andra arenor än ordinära dansgolv.

Egentligen är det djupt ironiskt att det faktiskt är techno Pan Sonic alltid hållit fast vid, visserligen med långa utflykter mot konkret elektroakustisk musik, ljudkonst, noise och ibland mer atmosfärrik electronica. Men i grund och botten har det alltid handlat om statisk rytm, fet bas och kolossalt mycket ström i maskineriet. En elhantverkarnas experimentella kammarmusik, skapad utan manualer och framförd utan kompromisser, men lik förbannat närmare släkt med Jeff Mills än Einstürzende Neubauten.

Sista utropet från dessa elektronmusikens moderna antihjältar har blivit en skiva som från start till sista sekund fyllts med hårt, rytmiskt, postindustriellt sprakande som processats med vanvettig fingerfärdighet. Det låter påfallande digitalt, fjärran de stora elskåpens tid Pan Sonic turnerade med under 90-talet. Ändå är det skitigare, taggigare sågtänder, rivigare rytmer, råare distortion. Egentligen inget nytt på Pan Sonic-menyn, förstås, de har alltid skapat mycket och rik musik av elektronikens slaggprodukter, en slags upptäckarpoetisk formkänslighet där brutala och sköra ljud varit delar av samma genuina uttryck.

Låt mig bespara dig från låtgenomgången, det här är inte en skiva att stycka sönder. Tänk den snarare som ljuvåg: föreställ dig den första halvan som statiska, rytmiska partier där emellanåt slipmaskinsljud och boomande basar gör slarvsylta av mixerbordets mätare; lek med tanken att tempot växlar från bakväxlad fyrtakt till vild gabbertechno i 200 bpm; föreställ dig ljudrum som ena stunden låter som en storslaget ekande festsal och i nästa är en källare där din skalle skruvas fast i hyvelbänken och maskinen drar igång; förnimma basgångar så feta att Ibizas samtliga dj:s rodnar; upplev den sista tredjedelens nedskalade, mörka ljudvärldar som monolitiska konstverk att meditera inför; invänta finalen (”Pan finale”) som tuffar taktfast mot ljudvågens högerkant under ljudet av stort, studioekande 80-talstrumset och en sista strimma utflytande sinuston övergår och avslutas i – distortionsexplosion!

”Does humor belong in music?”, frågade Frank Zappa och var själv svaret: jamen. Pan Sonic är/var kanske inga musikaliska lustigkurrar, men som inga andra har Mika och Ilpo vårdat maskinparken kärleksfullt, kompromisslöst, anspråksfullt. Gravitoni avslutar ett viktigt och vackert kapitel.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry