Patty Waters Sings

Patty Waters
Sings
ESP-Disk 1025

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-29 21:22

Med albumet ”Sings” lyckades sångerskan och pianisten Patty Waters att musikaliskt personifiera den sorgsna hotellbarmusiken. Hon var även en av de första som förde in rösten i den växande scenen för frijazz i New York i mitten av 60-talet. Till historien hör att det var Albert Ayler som introducerade Patty Waters för Bernard Stollman som drev, och driver, ESP-Disk. Skivan spelades in i december 1965 och släpptes året därpå, nu återutger samma bolag skivan igen.

”Black is the color of my true love’s hair” är 13 minuter av revolution! Patty Waters röst pendlar mellan att vara sorgset spröd, att fyllas av ångest och att skrika ut förtvivlan. Den är ett instrument i sig, den ylar likt den argaste av saxofoner och till skillnad från många saxofonister vid den här tiden har hon ett brett dynamiskt register att spela ut. Det är inte bara maxat. Det finns också en innerlig sida – ensamhet och skörhet. 1965 var det få som ens hade kommit på tanken att rösten går att använda på det här sättet i musikaliska sammanhang! Likt en Billie Holiday var Patty Waters en nyskapande kraft inom jazzsången, dessvärre har hon fortfarande inte riktigt fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Pianisten Burton Greene, basisten Steve Tintweiss och trumslagaren Tom Price inser Waters storhet och gör inga som helst försök att överrösta Waters. De spelar fritt och flödande, men för det mesta återhållsamt och i bakgrunden. Superbt!

”Black is the color of my true love’s hair” är bara en sida av Patty Waters. I dubbel bemärkelse, på originalskivan upptog den hela sidan B. Men även musikaliskt är sidan A annorlunda. Brustna hjärtan och den olyckliga kärleken får ett ansikte. Det är på riktigt, när jag sluter ögonen spelas stillsamma scener upp sig på ögonlocken. En hotellbar sent om natten, några få gäster kvar som sippar på drinkar och ser ensamma och sorgsna ut. Vid pianot en ensam kvinna som sjunger låtar som ”I can´t forget you”, ”Why can´t I come to you” och ”You loved me”. Kärleken har sällan varit sorgligare, ensamheten sällan större.

På dessa låtar är Patty Waters solo, på piano och vid mikrofonen. Det är ömtåligt, skickligt och väldigt, väldigt vackert.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry