Paul Baran

Paul Baran
Panoptic
Fang Bomb, FB013

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2010-02-04 22:25

Att dedicera en skiva kan betyda mer än att man slänger en hi-five till polarna. Paul Baran tillägnar Panoptic Edward Saïd, John Pilger Slavoj Zizek och andra för vad de intellektuellt bidrar med, närmare bestämt ”enlighten, elucidate, and fight to keep the mind open, free and evolving”.

Tankens musik är vad Panoptic förmedlar. När jag skriver det är jag tämligen säker på att jag lyckas göra Paul Barans ambitioner rättvisa, för den smakfulla plattan på göteborgsbolaget Fang Bomb består av mer stoff än jag förmår omvandla i ord. Inte bara för att skivan spänner över ett samhällskritiskt idéinnehåll som kanske förtjänat en egen intellektuell analys, utan också för alla de genrer som finns representerade: improv, elektroakustiskt, jazz, såsig lounge, minimalistisk electronica, lo-fi pop, musik för begravningståg. Och experimenten, jomän, ofta låter det som om studiotiden föregåtts av utflykter på skroten, mycket skrotnicke låter det.

Nämnar man Paul Barans influenser är det väl lämpligt att säga vilka han spelar med, fint folk också de. Bland annat medverkar Keith Rowe på preparerad gitarr, Werner Dafeldecker på kontrabas och livelektronik, Rhodri Davies på preparerad harpa, slagverkaren Andrea Belfi, en låt är en mix signerad elektronisten Ekkehard Ehlers. Puh. Plattan är inspelad under ett och ett halvt år i flera studior, med Barans bas på hemmaplan i Glasgow.

Att Storbritannien är världens kameraövervakningstätaste land är bekant, möjligen är Skottland i samma liga. I musiken finns en stark, närmast fysiskt oro i musiken. Ett hypnotiskt obehag, kalla det kanske paranoia. En stillsam, kuslig låt heter ”Love Under Surveillance” med Paul Baran på flygel, Armin Sturm på kontrabas, Andrea Belfi som prasslar fjunlätt på trummorna och Werner Dafeldecker som gör något diskret med liveelektronik.

Det är inte lätt att beskriva vad som händer musikaliskt, både spelsätt, förhållningssätt och instrumentering skapar den atmosfär som gör skivan så märkvärdig och njutbar. Jag gillar blandningen av genrer, från melodibaserat till helt fritt, lågmälda ljudrum och plötsligt en elektrokustisk explosion. Timothy Cooper spelar euphonium på ett par låtar, detta mäktiga brassinstrument som här liksom flyter över en drömskt drone av fältinspelningar, utdragna elgitarrackord och elektroniskt pyssel som låter flrrrrrrpp och hrrmpptsssss...

Keith Rowe knyter ihop skivan på två avslutande låtarna. På den ena, ”Jackson and Lee”, skaver Rowe på sina strängar medan Paul Baran skevar kollosalt på sin elgitarr och vaggande pratsjunger frasen ”Back… and forth.. and back… and back…and right… and white… and left… and back…” tills man nästan trillar ur sig själv.

Det är ett skickligt samarbete, förstås. Musiken tränger sig inte på, den kryper, scannar sig fram, viskar genom walkie-talkies .Träinstrument som vibrerar blandas med ljudande elektronik utan att det för en sekund gnisslar falskt. Panoptic är en vacker, flyktig hybrid.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry