Peeping Tom/Cool Quartett

Cool Quartett
Vol II
SÅJ cd-18
Peeping Tom
Boperation
Umlaut umfr-02

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2011-10-04 00:33

Det är oerhört spännande att lyssna parallellt på Peeping Tom och Cool Quartett. Båda grupperna utgår från en formidabel låtskatt från förra seklets mitt då den starka melodin var minst lika viktig inom jazzen som de individuella prestationerna. Låtar av Fats Navarro, Jerome Kern, George Wallington, Cole Porter, Herbie Nichols med flera spelas med inlevelse och en stor dos kärlek. Men förhållningssätten är helt olika, medan Cool Quartett avbildar så utvecklar Peeping Tom. Och båda fungerar och levererar mycket givande lyssning.

Trumpetaren Axel Dörner är en gemensam nämnare på båda dessa skivor. Och även om han är mest känd för att ha utvecklat trumpetens ljudliga register inom den nya improvisationsmusiken har han alltid haft ett gott öga till jazzstandards. Redan i mitten av 90-talet spelade han låtar av Ornette Coleman, Art Pepper, Tadd Dameron med flera i gruppen Smack Up Again med bland andra Alex von Schlippenbach och Sven-Åke Johansson. Monks låtar har han spelat både med gruppen Die Enttäuschung (90-tal) och med Schlippenbachs Monk’s Casino (00-tal).

Precis som gruppens namn talar om spelar Cool Quartett en cool jazz. Tillbakalutat men samtidigt distinkt och mycket svängigt. Jerome Kerns "The Last Time I Saw Paris" rör sig framåt i ett nästan romantiskt skimmer där Dörners trumpet är mycket tydlig, Sven-Åke Johanssons trummor lekfulla men exakta, Zoran Terzics piano mjukt flödande och Jan Roders bas ger rytmisk grund. I "Star Eyes (alt take)" av Gene DePaul finns bossakänsla i motivet och mycket blues när det är dags för solon. Kul är att det bland låtarna av Cole Porter, Gershwin och Kern med flera tittar fram även två originallåtar av Axel Dörner. Med högt tempo och starka melodier ligger Monk närmare till hands än Porter och de andra. Det är lite tvärare, lite vassare.

Jag lyssnar hemskt gärna på Cool Quartett, jag gillar det. Samtidigt ringer varningsklockorna! De håller sig ju fullt och fast inom traditionen – som dessutom levde för mer än ett halvt sekel sedan. Ytterst sällan brukar jag gilla denna typ av avbildningar, där fokus inte ligger på att utveckla utan på att återskapa. Men skärpan i Dörners trumpet, svänget i Johanssons trummor, det rullande pianot och den vandrande basen fångar in mig. Det är helt enkelt jävligt bra jazz framförd på exemplariskt vis.

Kärleken till jazzen genomsyrar även medlemmarna i Peeping Tom: Joel Grip på bas, Pierre-Antoine Badaroux på altsax och Antonin Gerbal på trummor, förutom gästande Axel Dörner då. Det är fruktansvärt bra! Men här är låtar av Fats Navarro, Herbie Nichols, Elmo Hope, George Wallington – alla pianister! – mer av utgångspunkter, visst, i ledmotiven finns en klar återbildning men sedan drar det i väg. Musikerna tar sig stora friheter med materialet, dekonstruerar det, sätter ihop det igen, återkommer. Allt i flygande fläng, men trots allt med en kärna kvar av låten de spelar. Med Badaroux vid sin sida tar sig Axel Dörner en annan roll än den han har i Cool Quartett. Han stöter och markerar snarare än är det melodiska lokomotivet. Stundtals härjar gruppen i helt abstrakta miljöer. I titellåten ”Boperation” (av Fats Navarro) får till och med lite dörnerskt väsande plats. Men flyhänt och ivrig lämnar den glänsande Badaroux sällan sin melodiska hemvist. I Herbie Nichols ”House Party Starting” får Badaroux och Dörner till ett fantastiskt samspel där de hela tiden utmanar varandra med nya instick.

Det finns mycket Ed Blackwell i trumslagaren Antonin Gerbal. I exempelvis ”Cromagnon Nights”, ännu en låt av Herbie Nichols, spelar han lika melodiskt som en gång Blackwell gjorde. Här finns över huvudtaget stora likheter med Ornette Coleman, i vars grupp Ed Blackwell spelade.

Gruppen gör även en fantastisk version av George Wallingtons ”Up jumped the Devil”. Efter snabb inledning med ledmotivet styr de in låten i en kollektiv improvisation som trots allt snuddar vid motivet. Sist men inte minst måste basisten Joel Grip nämnas. Han kanske inte alltid sticker ut i ljudbilden, men han gör ett hästjobb. Han sliter i högt tempo, ger rytmisk tyngd men kan också bredvid en så melodisk och rytmisk trumslagare som Antonin Gerbal ge sig ut på egna utfärder. Som i Bud Powells ”Fantasy in Blue” som Grip ger en dronande karaktär med långa drag med stråken.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry