Peeter Uuskyla x 2

Peeter Uuskyla
Daydreaming Nerves
Omlott, MLR001-002
Peeter Uuskyla & Peter Brötzmann
Dead and Useless
Omlott, MLR003

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-04-30 11:15

Skivbolaget Omlott ligger i sin vagga. Det är ett nyfött skivbolag med skivbutiken och göteborgaren Musiclovers Records som moder. Fader: okänd. Denna lilla illbatting går av de två första releaserna att döma en strålande framtid till mötes: två tunga vinyler, en duo mellan Peter Brötzmann och Peeter Uuskyla och en solo-skiva med den sistnämnde.

Duon med Brötzmann presenterar ingen ny musik; det skivlånga stycket "Dead and Useless" finns på skivan Born Broke inspelad 2006 (Atavistic, ALP185CD) men här har stycket re-mastrats och Brötzmann har målat ett nytt, fantastiskt omslag. Mums för oss Brötzmann-fanatiker. Musiken då? Ja, Brötzmann vet vi väl ungefär var vi har, hyllmeter har skrivits om hans inverkan på och roll i den europeiska fria musiken och hans spelstil. Jag tänker därför inte ödsla tid och energi på detta, utan bara nämna att han här hörs på tenorsaxofon, i början mjuk men mörk och dramatisk, hela tiden mustig och innerlig och med full passion och en värme som får det att hetta om öronen på mig. Jag älskar Brötzmann, han är överlägset min största förebild och jag kan inte få nog av honom. Här levererar han härligt spel fullt av kärlek, historia och bestämdhet.

Uuskyla ska få desto mer utrymme här, han är en intressant musiker som har spelat med storheter som Cecil Taylor, Peter Kowald och Bengt Frippe Nordström, och förhållandet med Brötzmann sträcker sig hela 15 år och sju plattor tillbaka i tiden. Uuskylas trumspel är ganska ovanligt i frijazzvärlden. Han är inte köttig och brutal, inte heller en finlirare eller teknisk expert. Han svänger inte direkt och hans spel är ganska baktungt. Han har sin egen stil, någonstans åt det rockigare hållet fast med en jazzig eller kanske folkmusikalisk grund. Lite som Ronald Shannon Jackson i sina jazzigaste stunder. I duon med Brötzmann driver Uuskyla stundtals på hårt med ridecymbal och virvel, men han håller i spelet och låter aldrig musiken gå överstyr. När han i början på B-sidan spelar svagt och fint med vispar gnistrar det till och Brötzmann blir fri att sjunga ut sina innersta känslor. I det lugna får kommunikationen större plats och musiken kan andas.

I duon-sättningen låg Uuskyla bakom och både knuffade på och höll tillbaka Brötzmann som väl faktiskt får ses som huvudsolisten i sammanhanget. När Uuskyla så spelar solo på skivan Daydreaming Nerves hamnar allt ljus på trumslagaren och faktiskt pianisten Uuskyla. Skivan inleds nämligen med ett stycke där två trumset spelats in separat i mono och lagts i varsin kanal varpå ett pianospår ligger i mitten. Pianot är enkelt, nästan banalt. Det låter som en barnvisa eller en enkel folkmelodi. Uuskyla loopar envist den upphackade melodin medan trumseten dansar, vart och ett på sin kant. Det låter bra, ett kul koncept.

Det som följer detta härliga inledningsspår är tyvärr inte lika kul: solotrummor som blir malande och odynamiska. Uuskylas trumspel är uppbyggt kring kvasigrooves med mycket pukor och cymbaler. Det händer mycket men ändå kommer det ingenvart, det bara bultar på och dynamiken glöms bort helt. Det låter lite som att han vill demonstrera sitt trumset och visa hur ball det låter. Det blir jämntjockt och klumpigt. Den enda gång det faktiskt blir riktigt fin musik av det hela är på stycket "Nerves II" där Uuskyla spelar med vispar och sedan lite lugnt med stockar. Då blir det mindre slugger-trummor och rallarsvingar och mer lättfotat och musikaliskt. Om Uuskyla bara kunde lugna ner sitt spel en aning finns där en vacker och känslig sida som är jättebra. Denna sida hoppas jag på att få höra mer av i framtiden.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry