pekka tuppurainen_röd_blå

Pekka Tuppurainen
Röd/Blå
Aeon / Ilma Records AECD 1091

Av: Johan Redin

Publicerad: fre, 2010-09-24 00:44

Så har äntligen den fjärde installationen i samarbetet mellan franska konstmusikbolaget Aeon och finska Ilma Records kommit till stånd, och detta är inget mindre än en två timmar lång presentation av den unge kompositören och producenten Pekka Tuppurainen. På denna konceptuellt upplagda dubbel-cd medverkar, förutom den eminente svenske trumpetaren Magnus Broo, de tre huvudfigurerna i seriens övriga tre skivsläpp: Mikko Innanen på saxofon, Joonas Riippa på slagverk och Aki Rissanen på piano.

Med undantag av Verneri Pohjola medverkar alltså samtliga musiker från Ilma Records tidigare utgivning (Se recension). Men det betyder inte att man enkelt kan dra slutsatsen att detta är någon syntes av ett större projekt. Röd/Blå är visserligen en salig blandning av genrer och musikaliska idéer, men den har ett helt annat fokus än de andra skivorna. Frågan är bara på vad? Det är faktiskt svårt att överhuvudtaget sätta fingret på vad detta är för ett slags verk, en ovisshet på både gott och ont. Jag blir inte heller klokare av texten som medföljer: titeln associerar till en tidigare (övergiven?) idé om ett kalla kriget koncept, sedan någon form av avstamp i David Bowies & Brian Enos märkliga oblique strategies-stycke ”Sense of Doubt” (från Heroes), sedan någon slags cinematisk collageform med elektroakustisk musik och amerikanska radiotal (Nixon included). Det är minst sagt många idéer i luften.

Nu är mycket av materialet improviserat i studion på gemensam basis, även om Tuppurainen förberett musikerna med utkast och idéer. Det blev totalt elva timmar musik som spänner över bop, frijazz, rock, boogie woogie och en skvätt elektronica. Som ett slags ramverk finns Bowiereferensen kvar: båda skivorna börjar och avslutas med coverlåtar från Bowie/Enos guldålder (”Weeping Wall”, ”V-2 Schneider” och ”Some Are” från Low och ”Abdulmajid” från Heroes). Att få detta att samsas med jazzexplosioner, analoga krautsyntar och trumpetpoesi är med andra ord ett konststycke värt sitt namn. De feta analogsyntarna i ”Un Homme avec un chapeau” och ”Wolkenbügel” ger en nästan meditativ magnetisk tyngd som lika lätt blir till fond för den mer ihärdiga frijazzen i spår som ”Tarzan” och ”A Call To Arms”.

Det är musik som är överraskande, uppfriskande och tekniskt briljant. Men efter en första genomlyssning ställer man frågan om detta verkligen håller för ett verk på två timmar? Jag vill av hela mitt hjärta påstå att det håller, men det kommer inte med omedelbart besked. Min tvekan består i huruvida det är spretigt eller pluralistiskt. Det senare har en positiv klang, det förra innebär problem. Jag tror att skivan skulle vinna mycket på om den var kortare och kanske något mer konservativ. Det finns en hel del material som i min mening kunde strykas. Röstsamplingarna i ”Good Evening/Believe Me” och de första fem minuterna av ”The Stuff That Dreams Are Made Of” är rejäla magplask, särskilt när dessa låtar är grannar med så fantastiska stycken som ”The Big Sleep” (där Broos trumpet tar sig in som en lyrisk trojansk häst), den förtvivlande ”Volonté” (med oerhört känslosamt spel av Innanen), den rytmiska och melankoliskt svängiga ”Le Dernier Cri” och den brassiga finalen med ”V-2 Schneider”.

Kort sagt så finns det kolossalt bra material upplandat med litet halvdant, kanske halvfärdigt, material. Det råder inget tvivel om att Tuppurainen har höga ambitioner och han är utan tvivel en originell och talangfull kompositör. Röd/Blå ger prov på ett helt galet musikaliskt tänkande där det udda och bekanta samsas på ett sätt som blottar lika mycket humor som allvar. Förmodligen är det skivans konceptuella icke-koncept som gör helheten grumlig. Men, som det heter, ”Though this be madness, yet there is method in it”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry