Perelman x3

Ivo Perelman / Matthew Shipp / Whit Dickey
The Clairvoyant
Leo Records LR650
Ivo Perelman / Matthew Shipp / Michael Bisio
The Gift
Leo Records LR657
Ivo Perelman / Joe Morris / Gerald Cleaver
Living Jelly
Leo Records LR656

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2012-12-04 22:19

Brittiska Leo Records släpper nu tre trioskivor med den brasilianske tenorsaxofonisten Ivo Perelman, sedan länge boende i New York. Sedan debuten Ivo på etiketten ITM 1989 har Perelman gett ut en mängd skivor med många av jazzens stora namn i både hemstaden och annorstädes, sedan mitten av 1990-talet är han dessutom ett av de mer profilerade namnen på Leo Feigins bolag.

Visst känner man igen omgivningarna – improviserad jazz som pendlar mellan det melodiska och det fria, musik som befinner sig strax utanför det konventionella, faller över i det abstrakta och målar med känslig pensel färger av sorg, glädje, eufori och upprördhet. Borrar man sig ner i materialet hittar man dock det specifika.

Kanske skulle jag gå bet på Ivo Perelman i en blindfold, men när jag lyssnar igenom dessa tre skivor hör jag en röd tråd i hans spel. Visst töjer och bänder han på klangerna, skär och skaver, men sällan blir han högljudd och riktigt påträngande. Snarare tillhör han de mer melodiska frijazzarna. Han är inte ute efter någon chockverkan, likt en Jimmy Lyons söker han upp begränsade områden han ihärdigt vrider och vänder på. Men han kan också skrovla till tonen så att han påminner om Archie Shepps vibrerande blues, eller gråta likt en Albert Ayler. Samtidigt ligger soundet långt ifrån 1960- eller 1970-talets, det är ett passionerat här och nu.

Parallellt med sitt musicerande är Ivo Perelman konstnär. Förutom att två av dessa omslag pryds av hans målningar har han lagt ut mycket av sin konst på hemsidan. Vid en snabb anblick slås man dels av hans användande av färger och dels av hans nästan kalligrafiliknande konst. Motsvarighet till båda dessa inslag finner jag i hans saxofonspel. Inte minst i de kalligrafiliknande verken där svärtan lyfts fram mot den vita bakgrunden. Där finns en stor tydlighet i hur de knivskarpa linjerna avgränsar, samtidigt som figurerna i sig kan vara mjuka.

Det är långtifrån alltid det mest kraftfulla vinner. Här är det dock så, The Clairvoyant (inspelad i juni 2012) med pianisten Matthew Shipp och trumslagaren Whit Dickey är den jag gillar mest av dessa tre. Intensivt rör sig musiken trögt framåt, basens frånvaro tycks släppa loss trummor och piano från rytmsektionens roll som bakgrund. Märkligt nog finns det en rytmisk rörlighet i musiken ändå. Matthew Shipp frigör sig från sin ofta så melodiska sida, även om det lyriska naturligtvis finns med. Intrikata klangmönster dyker upp, får understöd från Dickeys trummor och Perelmans virvlande tenorsax. Stundtals är det riktigt tungt, som i den mäktiga ”The Experience of a Primitive Being”. Det är också på The Clairvoyant Ivo Perelman är som mest vildvuxen. Och riktigt bra.

Soundet är ett helt annat på The Gift (inspelad i juli 2012) där Perelman och Matthew Shipp har sällskap av basisten Michael Bisio. Med två av tre gemensamma nämnare är det mycket spännande att jämföra denna med The Clairvoyant. Bas istället för trummor förändrar drastiskt musikens hela framtoning. Anslaget är lättare och musiken rör sig mer flyhänt. Men är den innehållsmässiga skillnaden egentligen så stor? Faktiskt inte. Perelman skär inte tonerna riktigt lika hårt på The Gift, Matthew Shipp är dessutom något mer lyriskt sjungande och melodisk – men i mångt och mycket känns det faktiskt lika intensivt och passionerat. Perelman spruttar på med tonerna, ofta ganska korta klanger som snabbt byter av varandra. På The Gift finns dock några låtar som inte är så övertygande, exempelvis den trots allt lite mysiga ”What is Anguish?”.

Sist ut är trion med gitarristen Joe Morris och trumslagaren Gerald Cleaver och skivan Living Jelly inspelad i december 2011. Perelman är intensiv och ihållande, varierar fraser medan Gerald Cleaver bökar framgångsrikt i rytmerna. Gitarrens korta torra ton sätter prägel med såväl ackordspel som spel med toner. För några veckor sedan recenserade jag flera skivor med Joe Morris där jag gillade mycket av det han gjorde. Här är jag kluven. Självklart är det välspelat, men det runda, torra och korta soundet som jazzgitarrister ibland använder sig av är inte riktigt min grej. Istället för den kontrast gitarren skulle kunna bli till rivet i Perelmans tenorsax blir det lite tråkigt. Undantaget är titellåten där Morris gitarrspel går en annan och mycket intressantare väg. Tonerna rullar fram och ger musiken en mer sugande karaktär. En smaksak.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry