Pesson_Dispositions furtives_Aggravations

Gérard Pesson
Dispositions furtives
Col Legno WWE 1CD 20285
Gérard Pesson
Aggravations et final
Aeon AECD 0876

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-12-03 21:48

Den franske kompositören Gérard Pesson räknas tillsammans med namn som t.ex. Brice Pauset och Michael Jarrell som en betydande innovatörer inom den idag allt mer omprövande samtidsmusiken. I skedet efter den modernistiska genikulten och dess tidstypiska läger och skolbildningar (vilket åtminstone sträcker sig ända fram till spektralismen) måste man finna nya sätt att formulera musikaliska möjligheter. Pesson är en av de få i den nya generationen europeiska kompositörer som inte vandrat vägen genom IRCAM. Efter universitetsstudier och en avhandling om den aleatoriska musikens estetik grundade han det teoretiskt orienterade musikorganet Entretemps, studerade komposition och erövrade snart strategiska priser som gjorde det möjligt för honom att fortsätta sin kompositoriska bana.

Sedan mitten av nittiotalet har intresset för Pessons verk stigit säsong efter annan, även om kanske inte diskografin har ökat i samma grad. Den finns hittills bara fyra monografiska skivor, varav två av dem utgivna i år: skivbolaget Aeons Aggravations et final (framförd av bl.a. Ensemble Modern, Hermann Kretschmar och Kölns symfoniorkester) och Col Legnos Dispositions furtives (uppförd av pianisten Alfonso Alberti). De två framgångsrika operorna Pastorale (baserad på Honoré d’Urfés 1600-talsroman L’Astrée) och Forever Valley (baserad på författaren Marie Redonnets psykoanalytiska allegori) har ännu inte utgivits, men det är nog en tidsfråga.

Det litterära är ständigt närvarande hos Pesson, men det musikaliska förhållandet till litteraturen visar sig inte i motiv, bilder eller berättelser. Det är formspråk omklädda i en tonal dräkt, sätt att representera som får avantgardistiska tvillingmönster i noterad form. Hans många ”Vexierbilder” för piano, som återges på båda skivorna, kretsar kring vrångbilder och spelet mellan figur och intention. Pianot öppnas, sluts, hickar och stapplar – och allt detta när det är fullt upptaget med att påbörja en melodi. Ibland blir det ståtligt, ibland lite nervöst och berusat, glömskt. (Hur låter en kyss på piano?) Dock är det allt annat än Chaplin. Det som kommer till ytan, nästan skamlöst exponerad, är den bottensats som vilar i djupet av all konstnärlig gestaltning, nämligen vanskligheten att förmedla, att överhuvudtaget bli förstådd.

Av detta går det dock inte att kalla Pessons stycken för subjektivistiska eller se dem som resultatet av något privat estetiskt terapiarbete. Han komponerar med en mycket medveten yttre blick, nära nog en regissörs blick. Istället för att plumpt slå sönder musiken eller utan finess dekonstruera klichéer och stilfigurer så arbetar han prydligt med att sortera om den efter en helt egen periodisk axel. Plötsligt känns en vals helt underbar, små Schubertanska Impromptu helt på sin plats. Och så fortsätter han: Berlioz, Debussy, Ravel, Fauré… rim och rytm fast stammande och ur fas. Messiaen, Bruckner, Lachenmann.

Ganska snart, och helt medvetet, ser man konstruktionen. I en gammal hederlig fransk tradition, med början hos Roland Barthes eller Maurice Blanchot, går det att läsa språkets annanhet; istället för att vända sida i en bok vänder man på ordets natur. Pesson far fram på ett liknande sätt, fast med partitur av såväl de gamla som de nya franska och tyska hjältarna framför sig. Han låter dem bokstavligen spela ut varandra undertiden han för anteckningar om styrka och brister. De stundtals vacklande besluten, de tvära kasten mellan olika riktningar och tempon, imitationer och avslöjande kulissverk, tycks slutligen bilda en kompensation för ett till synes omöjligt samtal mellan det romantiska och det modernistiska. Pesson gör detta på ett helt individuellt sätt och hans bidrag till den europeiska konstmusiken är lika unik som den är oväntad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry