Peter Brötzmann: Berg und Talfahrt A Night in San´a

Peter Brötzmann/Michael Zerang
Berg- und Talfahrt, A night in Sana'a
ARM 2

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2009-10-23 09:50

Med rätta kan man skriva att detta album är ovanligt, inspelat för fem år sedan i Jemen av Peter Brötzmann och slagverksspelaren Michael Zerang tillsammans med Aziz Mokrid violin, Kalid Barkosch cello, Achmed Al-Khalidy kanun, Ali Saleh ney och Yasir Al-Absi darbuka. På ett plan dominerar det orientaliska. Det svänger väldeliga. Men till detta läggs också en tydlig jazzsmak. Ibland rör sig Brötzmann/Zerang mjukt och följsamt tillsammans med sina spelkamrater och en fyllig, fet, tätt vävd flygande ljudmatta bär iväg oss långt bort. Men lika ofta kopplar de andra musikerna på Brötzmanns melodiska värld. Det låter märkligt; de är ovana vid tonaliteten, men rytm och melodi smakar dem. Och de skjuter fart. Utifrån detta möte är det lätt att konstatera: ett lyckat möte mellan fri jazz och arabisk musik i ömsesidig spelemansrespekt. Det är lysande och kräver inga kommentarer. Och dessutom kom jag tänka på hur ofta Brötzmann uttalar sig skeptiskt till elektronik; här ger han syn för sägen. Sällan klingar elektronisk förstärkning lika intensivt som dessa akustiska instrument.

Men om jag nu hävdat att skivan är ovanlig i Brötzmanns katalog stämmer det inte helt. I sättet att behandla melodierna finns hos dem alla en stark innerlighet. Och det är just denna som är kärnan i Brötzmanns eget spel.

Peter Brötzmann må ha jobbat med Fluxus, han må ha varit rebellisk och avantgardist, men hela tiden har en strävan efter äkthet, innerlighet, uppriktighet legat honom närmast. Det kan han ha upplevt hos Yoko Ono, och sannerligen hörde han det som traditionell jazzmusiker hos t.ex. klarinettisten George Lewis. För att inte tala om andra valfrändskaper som dragspelaren Clifton Chenier. Att Brötzmann aldrig spelat musik à la Lewis eller Chenier beror förstås på att han driver ett mycket självständigt konstnärskap. Eftersom han inte är så torsk på att vara sig själv som så många andra är han inte heller intresserad av att skapa pastischer och covers. Eller polera på sin logo. Det är något annat som driver honom, en stark lust att uttrycka sig. Han röjer runt bland falska föreställningar och är helt glömsk av banala populariteter inom musiken och han skyr allt eftersträvat och konstruerat ”arty”. Hur många gånger har jag inte hört honom med bibehållen fattning och ödmjukhet inför något hajpat eller annat nymodigt markera att det där var väl inte så märkligt: ”na und”! Var det inget mer?! Han dömer inte, han bara låter det passera förbi, han läser inte de senaste livsstilsmagasinen eller prisade reportagetidningarna.

Han har en stadigare grund att stå på. Vad menar jag? Jo, det finns några ytterst få album som innehåller samma totala känsloladdning i melodierna som detta, ja, några andra av av Brötzmann själv förstås. Besläktad är naturligtvis Charles Tylers ”Eastern Man Alone”, eller Jimmy Giuffre. Och Charlie Parker, George Lewis, Clifton Chenier…

Brötzmann är en expressionist som tröttnat på gesterna. Och, sällan har han vävt musik så fantastiskt som här. De melodier vi vant oss höra honom spela med sköraste brösttoner lever nu upp igen, och jag måste efter den här skivan lyssna om igen med nya öron alla Brötzmanns tidigare album. Jag förstår, att det är något jag missat. Man kan höra på ”fel” saker ibland. Detta är ett album som i framtiden nog kommer jämföras med Muddy Waters och John Lee Hookers sena album – förstå mig rätt, det låter inte likadant, det är bara bristen på gester och förmågan att förmedla känsla och melodi som förenar.

Ps. För den som undrar så är kanun ett slags cittra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry