Peter Brötzmann: Münster Bern

Peter Brötzmann
Münster Bern
Cubus Records, CR 371

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2015-08-25 15:14

Jag har lyssnat mycket på Peter Brötzmann genom åren. Väldigt mycket. Han har varit, och är fortfarande, en djup källa till inspiration och glädje. Han hyllas som den europeiska frijazzens fader och åtnjuter en ständig popularitet. Så fort han släpper skiva ställer vi recensenter oss upp, applåderar och skjuter salut till Brötzmanns ära. Jag erkänner utan omsvep att jag gärna höjer honom till skyarna, mitt förhållande till Brötzmann är så speciellt. Men när jag lyssnar på hans nya solo-skiva Münster Bern inser jag att min hyllningssång fastnar i halsen och, än värre, att jag blir tvingad att rannsaka mig själv och se min gamle idol i nytt ljus. Låt mig förklara.

När man lyssnar väldigt mycket på Peter Brötzmann inser man att han på senare år har en tendens att spela samma saker hela tiden. Han verkar ha en liten repertoar av melodier som han ständigt plockar fram och bygger upp sin kring. I alla sammanhang. När man lyssnar på Münster Bern hör man melodier som är över 20 år gamla, som han spelar med Chicago Tenteten, Sonore och flera andra konstellationer. Så här har vi då alltså den fria musikens största profil som står och lirar inövade melodier, om och om igen, år efter år efter år... Brötzmann ter sig plötsligt vara den fria musikens antites. För repetition och inlärda mönster är en av impromusikerns värsta fiender, en vana hen resolut måste göra sig av med.

Men. Det finns ju alltid ett men. Det finns ett annat sätt att lyssna på. Om man inte fäster sig så mycket vid vad Brötzmann spelar, utan istället fokuserar på hur han spelar det så återfår han sin stjärnglans. För det finns faktiskt ingen levande (knappt heller någon död) saxofonist som kan berätta historier som Brö. Att lyssna på hans solon är som att sjunka djupt ner i en god bok, att fullständigt gå in i en målning eller sitta som förstenad framför en bra film. Klarinettstycket "Move and Separate" är krypande vackert och har något sorgset över sig medan Chaos of Human Affairs" är ett sprudlande energiskt glädjebesked. Brötzmann sänder meddelanden som går rakt i kropp och själ och detta gör att det repetitiva, som kan bli så enerverande, hamnar något i skymundan. Men trots allt så står jag något kritisk till Peter Brötzmann. Han kommer undan med mycket. Efter lång och trogen tjänst kanske kraften och viljan att utforska, utvidga och ifrågasätta har svalnat något. Kvar lämnas vi med Brötzmanns ton, hans berättelser och hans värme. Det är det jag bär med mig från Münster Bern.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry