Peter Danemo s/t

Peter Danemo
s/t
Kopasetic 042

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2013-11-29 13:37

Med en musikalisk bredd som sträcker sig från egenarrangerade Led Zeppelin-låtar i gruppen LED till finurliga sånger med Lina Nyberg eller medlemskap i Joakim Milders, Viktoria Tolstoys och Jacob Karlzons grupper är det inte mer än rätt att trumslagaren Peter Danemos nya skiva visar stor variation. Hårddraget handlar det om jazz i ett brett perspektiv där fem låtar löper parallellt med fyra mer abstrakta skapelser Danemo kallar Nuances.

Splittrat? Nej, jag tycker inte det. Det blir snarare en givande färd genom olika musikaliska rum där man i och för sig gärna passerar några lite snabbare än andra. Men som helhet fungerar det. Med sitt sanslösa driv från trummor och slagverk och distinkta arrangemang skulle ”Opening scene (Alternate version)” platsa i vilken 70-talsdeckare som helst. Och duon mellan Per-Åke Holmlanders tuba och Alberto Pintons baritonsaxofon som inleder ”Face up, Eyes closed” går inte av för hackor. Såväl känslosamt som naket. I den senare delen av ”Face up, Eyes closed” och ännu mer i ”No 1” finns dock en tendens att "kapa topparna" i ljudbilden så att det finstämda går över i det slätstrukna. Såväl arret som Karl-Martin Almqvists saxofonsolo fastnar i formen i ”No 1”, det puttrar på, är fint, men inte så intressant.

Ska man hitta några gemensamma nämnare i musiken finns de i den rytmiska närvaro och en svaghet för arrangerad unison tematik för den namnstarka blåssektionen där, förutom Holmlander, Pinton och Almqvist, även Staffan Svensson, trumpet, och Mats Äleklint, trombon, ingår. Men då pratar jag låtarna och inte ”nyanserna”. Överlag finns en stark gruppkänsla i musiken, visst finns det en hel del fina soloprestationer, men det är ändå ensemblespelet som sätter spår. Och det rytmiska förstärks av Lisbeth Diers och Thomas Eby på med slagverk. David Stackenäs deltar även med gitarr. Den solist som ändå sticker ut är Staffan Svensson, hans klang är som en fusion av Miles Davis sparsmakade sordinerade trumpet, Jon Hassells rymd och ett nordiskt vemod.

De fyra ”Nuances” är mer abstrakta, om än aldrig formlösa, än låtarna. Lisbeth Diers ordlösa sång skulle jag gärna höra mer av, om än den påminner starkt om Sidsel Endresen. Och den perkussiva klangvärlden i den första ”nyansen” är effektiv med sina korta tillslag. Överhuvudtaget är ingångarna till dessa kompositioner helt annorlunda än på låtarna. Mer fantasirikt och ett bra komplement.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry