Peter Evans: Nature

Peter Evans
Nature/Culture
Psi 09.05/06

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-22 00:06

Det är intressant att fundera på hur stor betydelse enskilda musiker kan ha på hur vi uppfattar och förhåller oss till den musik vi hör. De kan bli storheter man svårligen kommer förbi om man vill vidga perspektiven och sätta in det man lyssnar på i samtida sammanhang. På trumpetens område har det funnits många sådana storheten inom jazzen, allt från Louis Armstrong till Miles Davis, Don Cherry, Freddie Hubbard, Bill Dixon etc. Inom improviationsmusiken/frijazzen har de inte varit lika många, och heller inte lika framträdande: Manfred Schoof, Kenny Wheeler, Franz Hautzinger för att nämna några. Tyske Axel Dörner kommer här i en särställning, hans minimalistiska spelstil tillsammans med hans förmåga att närma sig instrumentet från nya vinklar förnyade trumpetens sound så till den grad att han sedan några år är Trumpetaren inom improvisationsmusiken.

Amerikanen Peter Evans väckte en hel del uppseende när han solodebuterade på Evan Parkers Psi-etikett med ”More is More” för några år sedan. Sedan dess är det många som har häpnat över hans tekniska briljans och musikalitet (samtidigt tycker en del att tekniken tar överhand). Min egen fascination var mycket stor när jag såg honom på Perspective-festivalen tidigare i år. Nu kommer uppföljaren på Psi: en dubbel-cd med 108 minuter solotrumpet där han visar upp en fantastisk musikalisk palett. Och medan många andra idag följer i Axel Dörners lågmälda fotspår tar Peter Evans en egen väg. Banbrytande är han dock inte enligt min mening, däremot förädlar han och förfinar trumpetens ljudliga register på ett magnifikt sätt. Att han däremot sätter spår i trumpetarens ädla konst är utom allt tvivel.

Medan Dörner söker sig ner i det sparsmakade, inåtvända och går så nära sitt instrument att dess ljud främmandegörs är Evans expressiv och utåtriktad. Hos Evans är trumpetens tonfärger hela tiden närvarande. Detta oavsett om han hyperventilerar som i ”Full”, signalerar utdraget som i ”Five”, sprutar ut toner som i ”Jazz”, skorrar djupt som i ”The Chamber”. Sällan använder han tystnaden som byggsten, utan den till fullo behärskade tekniken med cirkulär andning utnyttjas extensivt. Oavsett om han bygger improvisationerna på längden eller höjden så låter det nästan hela tiden. Kan ses som en brist, men jag uppfattar det inte så. Dock blir det mer krävande och intensivt. Att lyssna är många gånger som att stå på tåspetsarna. Spänningen är på topp, likaså fascinationen.

”Nature/Culture” är inspelad i två sammanhang. Den första cd:n i Gallery Studio i Brooklyn, New York, vid tre tillfällen under juli-september 2008 och den andra ”live” den 19 november samma år, på I-Beam i Brooklyn.

Inspelningarna i Gallery Studio är sju improvisationer på mellan tre och 18 minuter. Variationen är stor, och samtliga av låtarna jag nämner ovan är från dessa inspelningar. Inga effekter är använda och ljudet har heller inte processats på något sätt. Det är inspelat med rumsmikrofoner och närmickat i båda ändarna av trumpeten för att få fram både toner och Evans andning och ”vokalisering”. ”Vokaliseringen” är återkommande, genom att prata eller skrika genom munstycket förändras ljudbilden, ofta på ett förstärkt sätt.

”Live”-inspelningen är två improvisationer, en lång och en kort. Den långa, ”Nature/Culture”, varar i 37 minuter utan stopp. Det är mastigt och mångfacetterat. Här finns inslag av främmandegörande, en bit in i låten (som är indexerad i fem stycken för att underlätta för lyssnaren) använder han en liten gitarrförstärkare för att få fram feedback som löper parallellt med hans spel. Han trummar på instrumentet med fingrarna och får fram metalliska rytmiska rörelser. Improvisationen går in och ut ur olika faser, det är föränderligt. Melodiska partier övergår i utdragna ljudsjok. Ytterst snabba tonslungor snurrar länge innan de landar i något annat. Jämfört med inspelningarna i Gallery Studio är det här ett naknare sound, och till viss del saknar jag den kvalitativa precisionen i ljudet i studioinspelningen. Under ”live”-inspelningen känns det som att jag sitter i publiken, under studioinspelning befinner jag mig inne i instrumentet. I den senare är renheten total.

Sammantaget kan jag inte annat än att imponeras. Det pendlar mellan att jag frågar mig ”hur är det möjligt?” och att jag hänförs och bara njuter av en ytterst kompetent trumpetare. Visst får jag ibland känslan av uppvisning, men det blir aldrig ett problem. Snabbheten och tekniken är ett medel för att göra spännande och givande musik, inte ett mål i sig.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry