Pink Floyd: The Endless River

Pink Floyd
The Endless River
Parlophone (Warner)

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2014-11-20 19:59

För en tid sedan lyssnade jag på Brian Enos album Another Green World. Skivan är en riktig klassiker och jag har lyssnat på den många gånger i mitt liv. Men den här gången väcktes några intressanta tankar hos mig. För när Robert Fripps gitarr dök upp i några av spåren kände jag nu extra tydligt hur mycket Fripp det faktiskt lät. Det lät så mycket Fripp över gitarren att det i princip inte kunde vara någon annan som spelade. Jag insåg att jag ofta saknar den där känslan. Ibland – särskilt när jag tar mig an relativt nya artister inom pop och rock – kan jag längta efter fenomenet med musiker som är direkt igenkännbara och i princip bara kan låta som sig själva. Det handlar såklart om den där slitna kritikerfrasen om att ha ”en egen röst” eller ”ett eget uttryck”. Jag säger inte, absolut inte, att anonym och/eller ansiktslös musik saknar värde. Det jag är ute efter är den effekt som uppstår hos mig som lyssnare, när jag känner att det är tydligt vem eller vilka som är avsändare.

Jag tänker att detta fenomen finns överallt, oavsett tidpunkt eller genre. Det är en viktig, central parameter som hela tiden riskerar att blandas ihop med kvalitet. Fenomenet gäller således såväl John Coltrane som Magnus Uggla, såväl Einstürzende Neubauten som Lasse Stefanz. Det kan vara Peter Hook som lirar en basgång. Det kan vara Jaki Liebezeit eller Ringo Starr som spelar trummor. Det kan vara Emmylou Harris eller Diamanda Galás som sjunger. Det kan vara Steve Albini eller Lee Perry som producerar. Poängen återigen: i alla dessa fall – åtminstone när personerna står på topp – kan det inte vara någon annan som spelar, sjunger och producerar. En god vän till mig brukar ha full koll på exakt vem av Brian, Carl, Dennis, Mike, Alan eller Bruce som sjunger den eller den stämman i The Beach Boys (tro mig, det kan ha betydelse). Viktigt eller oviktigt, detta är något som händer när man lyssnar engagerat på musik. Man hör den enskilda musikerns konstnärliga ”röst” eller ”uttryck”.

Dessa tankar lever kvar i mig när jag lyssnar på The Endless River, Pink Floyds femtonde och antagligen sista studioalbum. Vi skriver 2014 nu och här finns ingen Syd Barrett (han har inte funnits någonstans på väldigt länge) och ingen Roger Waters (lika bra det kanske, ärligt talat). Men här finns David Gilmour, Nick Mason och Rick Wright som tillsammans pressar fram den sista kreativa droppen ur det omfattande och mestadels instrumentala material som blev över efter 1994 års halvtrista Floyd-album The Division Bell. Den nya skivan är först och främst en hyllning till keyboardisten Rick Wright (som gick bort 2008) och fokus ligger till stor del på hans klaviatur. Men det låter också omisskännligt Pink Floyd om det hela, när Wrights keyboardsjok vävs samman med David Gilmours karaktäristiska gitarrspel och Nick Masons sedvanligt sävliga trumspel. Så mitt inledande resonemang gör sig alltså gällande även här. Pink Floyd låter som Pink Floyd och så långt är allt tryggt (åtminstone för fansen).

Det finns flera ingångar till den här musiken. Dels går det ju att jämföra den med Pink Floyds samlade verk, placera in den i rätt sammanhang i diskografin. Då skulle kanske ett av kriterierna handla om huruvida bandet bryter ny mark eller inte – för det kravet har Pink Floyd med sig hela tiden; i kraft av sin status måste de ta musiken ett steg längre varje gång för att anses kreativa och därmed ha ett existensberättigande. Här tar de dock inte sin musik något steg framåt, istället har de förfinat den till något snyggt och prydligt som knyter ihop säcken och fångar in mycket av det som Pink Floyd alltid har handlat om: stämningar, ambitioner, improvisationer. Musiken saknar motstånd, den är inte svår eller utmanande att lyssna på. Tvärtom är den lätt att gilla, såvida man inte är en rastlös själ som tycker att all musik som känns sömnig är tråkig. Det motståndslösa ligger förvisso farligt nära det innehållslösa. Men här håller man sig mestadels på rätt sida gränsen.

Musiken på The Endless River har ett tydligt (läs: illa dolt) släktskap med Pink Floyds 60- och 70-tal och det märks i bandets egenkära, självrefererande flörtar med sin egen historia. Detta stoff av ”ledtrådar” finns utspritt i musiken i form av melodier, rytmer, komp och låttitlar som ekar och pekar bakåt. Det är lite skönt att slippa såväl Roger Waters gravallvarliga texter som den anpassning till ”normal” pop/rock som skedde vid de senare albumen. Jag funderar lite över varför det dröjt så länge för bandet att göra ett album fullt av flow, alltså ett företrädesvis instrumentalt album med ambientinslag. Den här skivan hade ju lika gärna kunnat komma 1980 eller 1990. För faktum är att skivan står sig riktigt bra vid en intern jämförelse. Som album fungerar skivan minst lika bra som (om inte bättre än) The Final Cut (1983), A Momentary Lapse Of Reason (1987) och nämnda The Division Bell. Rent subjektivt så föredrar jag faktiskt den här skivan före Animals (1977) och The Wall (1979).

Skivan består av arton spår men egentligen vinner man mer på att se det som fyra sviter, likt fyra vinylskivsidor. The Endless River kan kanske kallas retro men det rätta ordet vore retroaktiv. Det koncept som kan tillskrivas skivan har skapats i efterhand och lite av den efterkonstruktionen bidrar till att det inte alltid finns så mycket spänst och spänningar i musiken. Men intressant vore också att jämföra The Endless River med vilken annan musik som helst, som rör sig i, eh, samma vatten. Alltså jämföra den här musiken med känslan man får av att lyssna på ett nytt spacerockband från Texas eller något norskt ambientprojekt som precis kommit ut på Rune Grammofon. Det är inte helt givet vad man kommer fram till efter ett sådant duellerande. Just nu känns det som att den här skivan – trots sina brister – ger mig mycket mer än de tre senaste Tortoise-skivorna. Vid några tillfällen har jag tänkt att det låter som en Tangerine Dream-skiva från 80-talet som det faktiskt går att lyssna på.

Det finns några uppenbara problemområden. Man får tugga i sig att David Gilmour gör ett eller två eller sju patenterade blues-licks för mycket, hur vackra eller kosmiska de än är. Man får tugga i sig att ett av hans gitarrljud låter lite fånigt, så där digitalt frasigt som när en lekman spelar in en akustisk gitarr rakt in i en Mac. Man får tugga i sig att några av keyboardljuden är lite väl ”digitala” – på något ställe påminner det om en Yamaha DX7 och på något ställe (låten ”Anisina”) om pianot som kompar kyrkokören i Flen. Faktum är att ”Anisina” borde ha strukits helt och hållet, där går allting fel, där förstörs stämningen av pompösa luftgitarrpastejer och hemska fjällreklamsaxofoner. När man tuggat i sig detta och svalt förtreten återstår en Pink Floyd-skiva som verkligen inte behöver skämmas för sig. Gudarna ska veta att det finns saker att irritera sig på även på de allra bästa Pink Floyd-albumen. Här räcker det att stryka ”Anisina” från låtlistan för att jag ska känna mig supernöjd.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry