Polwechsel Traces of Wood

Polwechsel
Traces of Wood
Hatology 712

Av: Magnus Nygren

Publicerad: mån, 2014-04-21 01:12

Polwechsel är tillbaka! Denna supergrupp med bakgrund i Wien och Berlin som på 1990-talet var pionjärer inom den koncentrerade och lågmälda impron. Ett nytt album har varit på gång länge, men varför det dröjt så länge ligger bortom min vetskap. Om det ens är denna inspelning som varit den tänkta skivutgåvan vet jag inte heller. Den är från mars 2010 och januari 2011. Skivan kom i slutet av förra året. Det hade naturligtvis varit mer spännande med en färskare inspelning. Men i det stora hela är det en fantastisk musik kvartetten Polwechsel – Burkhard Beins, Werner Dafeldecker, Martin Brandlmayr och Michael Moser – framför. Alla fyra är improvisatörer som har betydligt närmare till Morton Feldman och Helmut Lachenmann än till frijazzens stora eller en Evan Parker eller Peter Brötzmann. Släktskapet sträcker sig snarare mot brittiska AMM och John Tilbury samt italienska Gruppo di Improvvizazione Nuevo Consonanza.

Nog med namedropping. På Traces of Wood har medlemmarna bidragit med varsin komposition. Men det är inte kompositioner som i konventionell mening följer ett skrivet partitur. Med hjälp av Matthias Haenisch omslagstext kan man tränga ner i teoretiska men inte speciellt svårbegripliga beskrivningar av förutsättningarna för musikens tillblivelse, men man kan också bara låta sig översvallas och överraskas av musikens koncentration och detaljrikedom. Jag gillar att Polwechsel inte har fastnat i den reduktionistiska sfären – som i och för sig var nödvändig under 1990- och 2000-talet för att släppa fram nya klanger och leda in improvisationsmusiken på nya områden – på Traces of Wood kan man hitta såväl högst dramatiska rörelser som mättade och täta droner. Jag gillar också att musiken tar olika vägar och att alla fyra komponerar på så olika sätt men ändå bygger samman musiken till en tydlig helhet.

Burkhard Beins komposition ”Adapt/Oppose” inleder. Han har under de senaste åren utvecklat ett eget ”verktyg” för gruppimprovisation som Polwechsel inte är första grupp att använda. I centrum för hans intresse står i egentlig mening inte musikens struktur och material, utan de beslut och handlingar som leder fram till den. Parametrar för kompositionen finner man i olika kombinationer, riktningar, i vilken ordning saker sker och vid vilka tillfällen. Det är naturligtvis en öppen form av komposition, där deltagarna såväl bestämmer detaljer som längd på de individuella sektionerna inom kompositionen. Men det individuella står hela tiden i kontrast till det kollektiva. Gruppimprovisationen är viktig, om än den till viss del är styrd. Det ger också upphov till stor dynamik i uttrycket. Spänningen mellan det individuella och gruppspelet är stor. Det är det i och för sig genomgående när det handlar om Polwechsel, oavsett vad de gör alstras energi i musiken.

”Grain Bending #1” av Michael Moser är inte lika distinkt som ”Adapt/Oppose”. Efter en dramatisk inledning går kompositionen in i en längsgående riktning. Klangerna är utdragna och rör sig runt Mosers stråkspelade cello. En känsla av tillstånd inträder, som dock då och då bryts av effektfulla klanger. Långt in i kompositionen utvecklas en upprepad, enkel och skör melodi. Det är mycket vackert.

Martin Brandlmayer är en av mina favoriter som slagverkare. Jag vet ingen som har en så fin klang i trummorna och med mycket små medel skapar han rytmiska sammanhang. Jag drar mig för att använda ordet sväng när jag pratar om Polwechsel, deras kvaliteter ligger på andra håll. Men i Nia Rain Circuit närmar sig musiken ett sväng, ett mycket långsamt sådant, ungefär som när Brandlmayer trummar med gruppen Trapist, men trots allt ett sväng. Samtidigt är det den låt på skivan som arbetar mest med tystnad. Och med minnet! Under kompositionens gång spelas det spelades materialet in och spelas upp och redigareas live, samtidigt som musiken även spelas i realtid. Således ett samspel med det tidigare spelade och mellan gruppmedlemmarna. Och samtidigt väldigt sparsmakat och lågmält, om än det även här dyker upp dramatiska händelser.

Slutligen så Werner Dafeldeckers S 6414” W 5637”. Tyvärr den minst lyckade kompositionen. Den bygger på ett samspel mellan å ena sidan ljudet av en snöstorm som Dafeldecker spelat in på Antarktis och å andra abrupta akustiska inslag skapade efter ett slumpmässigt schema (”chance operation”). I ljudbilden ligger fältinspelningen ganska lågt vilket får de instrumentala punktmässiga eruptionerna att nästan närma sig det vulgära. Att Dafeldecker intresserar sig för konflikter känns inte överraskande. Men det hjälper inte.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry