Pousseur: Electronic Experimental and Microtonal

Henri Pousseur
Electronic Experimental and Microtonal 1953-1999
Sub Rosa SR289
(nutida)

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2009-09-22 23:59

Den belgiske tonsättaren Henri Pousseur, som gick bort för bara några månader sedan, var en av dem som tillsammans med Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez och Luciano Berio var med att skapa myten om Darmstadtortodoxin under femtiotalet, med banbrytande verk som ”Seismogramme” (1954), ”Scambi” (1957) och ”Mobile” (1958). Men han var också en av de första att lämna den för att återuppfinna Webern på eget sätt. Det var egentligen inget dramatiskt brott, han tog sakta men säkert steg åt andra håll. Som han själv uttrycker det var det indirekt Stravinsky som hjälpte honom med detta (även om det knappast hörs i verken) och inte minst den franske författaren och estetikern Michel Butor. Tillsammans med Butor arbetade han under lång tid med den komplicerade och säregna operan ”Votre Faust” (1961-1968), ett steg som slutligen blev ett för mycket för dogmatikerna i Darmstadt. Boulez bröt kontakten med honom, efter nästan tjugo års vänskap.

Pousseur hade i sin opera närmat sig den aleatoriska kompositionen på ett nytt och alltför provokativt sätt. När Stockhausen eller Boulez använde sig av slumpen eller av stokastiska tekniker var det hela tiden med utgångspunkt i kompositörens frihet eller möjligen den hos musikern som framför verket. Att t.ex. låta publiken bli medskapare i ett öppet konstverk var att gå över en helig gräns. ”Votre Faust” (”din Faust”) var lika mycket ett musikaliskt verk som ett slags spel där det var tänkt att publiken skulle bestämma utvecklingen. Jag vet inte om eller hur det fungerade i realiteten, men det är karaktäristiskt för hans försök att reducera avståndet mellan kompositör, musiker och publik.

Det finns någonting ”orent” hos Pousseur som gör att man förstår varför en Boulez eller Stockhausen skulle känna sig nervös. Han använder sig av system, men ingenting är renodlat. Det är fritt fram att blanda teknikerna, bara man gör det på ett kreativt sätt. När den elektroakustiska musiken började uppblanda rena elektroniska stycken med tonband, ”röster”, texter eller material á la musique concrète, gjorde Pousseur något radikalare av montagetekniken. I ”Jeu de Miroirs de Votre Faust” lät han till exempel rita in kvadrater i partituret som musikern kunde skära ut. När man sedan lade notbladen, i den ordning man själv ville, så framträder plötsligt fragment av olika satser i öppningarna. Friheten ligger inte längre endast hos tolkaren eller framföraren, han ville alltså bokstavligen skära i det som är verkets fundament. Ett av hans sista verk ”Pétales De Rêve dans le Paravent Du Vieux Moine”, utgiven 2008 av italienska Die Schachtel, erbjuder ett stycke för piano och haikudikt med liknande cut-out-metod.

Pousseurs arbeten har länge varit utgångna och mycket svåra att få tag på. Än mer sällsynt är det att få se någon uppsättning av hans verk. Kanske är det därför som han idag är relativt obekant utanför avantgardekretsarna, även om de senaste åren har visat på ett stigande intresse för hans verk. Det italienska bolaget Alga Marghen gav 2004 ut 3-CD boxen ”Paysages Planétaires” och det belgiska bolaget Sub Rosa, som i snart tjugo års tid dokumenterat den elektroniska konstmusikens historia och dess relation till modern electronica och undergroundmusik, har givit ut en hel serie över hans verk. Nu senast har de sammanställt en CD med material som spänner över fem årtionden, från serialismens matematiska lovsång i ”Prospection” (1953) fram till en konsert vid pensioneringen 1999. Det blir naturligtvis väldigt skiftande med så stort omfång och dessutom serverat på ca. 70 minuter. Men syftet med skivan är nog att ge prov på bredden i hans kompositioner, här finns inga orgier i vitt brus eller electromontage. Styckena har som gemensam nämnare att de utgår från specifika instrument: piano, cello, oboe, orgel samt ett verk för de tre japanska instrumenten shamisen, koto och shakuhaci. Det följer också med ett häfte med en längre intervju där man med intresse kan fördjupa sig i Pousseurs historia, hans passion för Stravinsky och studier av filosoferna Ernst Bloch och Peter Sloterdijk.

Totalt är det alltså fem stycken som presenteras. Det sista, orgelverket ”Figures Enlacées”, framförs av Pousseur själv, vilket är unikt. Det verk som gör starkast intryck på mig är ändå verket för oboe och elektronik, ”Ex Dei In Machinam Memoria” (1972), en komposition på drygt 20 minuter där elektroniska modulationer splittrar Evert Van Trights oboespel. Det är ett mörkt stycke som ger prov på Pousseurs fenomenala användning av skikt. Oboen och elektroniken är till största delen ur fas med varandra vilket skapar ett fragmentariskt intryck. Sakta introduceras emellertid eko-effekter som göra att fragmenten börjar svara varandra och splittringen börjar lappas ihop, om än i en annan form än den ursprungliga. Ju renare de elektroniska ljuden blir, ju större blir störningen av oboen och vice versa. Skall man leta efter den gamla husguden Webern i detta finner man honom nog i besattheten av speglingar och inversioner; Pousseur ”lämnade” visserligen Darmstadtskolan, men aldrig Webern. Som en introduktion till Pousseurs arbeten, vid sidan av de skolbildande elektroakustiska arbetena, är ”Electronic Experimental and Microtonal 1953-1999” varmt att rekommendera.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry