Prefab Sprout: Crimson/Red

Prefab Sprout
Crimson/Red
Icebreaker Records IBRCD13001

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2013-10-17 23:43

Första gången jag hörde Prefab Sprout, någon gång i slutet av 80-talet tror jag, förstod jag ingenting. Jag hade hört att de skulle göra så bra poplåtar och inbillade mig att det skulle påminna om The Smiths eller något liknande. Men jag tyckte bara att det lät erbarmligt smörigt. Sedan det tog några ytterligare några år för mig innan polletten ramlade ner. Länge tyckte jag att det nog var okej låtar i grunden men att det var synd att producenten Thomas Dolby hela tiden skulle förstöra allting med sina plastiga keyboards. Kanske är det en vanesak. Poängen är att man till slut kapitulerar, att man verkligen bara måste lyssna när Paddy McAloon sjunger. Det är en tvingande känsla som man trivs med, det går ju att lyssna såväl på texterna som på de vindlande melodierna. Och när han är som bäst känns allt annan popmusik meningslös. Kommer man över den där inledande tröskeln så slutar man aldrig gilla honom, verkar det som.

Det fanns ett band en gång i tiden men under hela 2000-talet verkar Prefab Sprout vara ett soloprojekt i första hand. De två senaste albumen, Let’s Change The World With Music (2009) och The Gunman And Other Stories (2001) innehöll spridda smådoser av briljans men det kändes ärligt talat rätt segt att ta sig igenom dem. I jämförelse känns Crimson/Red flink och obekymrad, lekfull och yster, självsäker och trygg. Första lyssningarna är spännande, det är inte mycket till motstånd men ändå så pass intrikat att man vill lyssna mer. Man fastnar för en textrad här, en harmonigrej där, en arrangemangsdetalj varsomhelst. Sedan börjar låtarna ta form, de tar plats i ens hjärna och hjärta och man börja tänka på dem både dag och natt.

Skivan börjar urstarkt; ”The Best Jewel Thief In The World”, ”List Of The Impossible Things”, ”Adolesence”, ”Grief Built The Taj Mahal”, ”Devil Came A Calling” och ”Billy” är en oantastlig rad låtar, låttitlar, texter och framföranden som andra popband bara kan drömma om. Det är två spår som drar ner betyget. ”The Dreamer” och ”The Songs Of Danny Galway” förmår inte riktigt engagera mig. Det känns som att den inledande energin har tagit slut och nämnda låtar känns lite sönderkomponerade. Avslutande ”The Old Magician” och ”Mysterious” styr dock upp skutan på rätt köl. Crimson/Red är helt enkelt en sen formtopp som imponerar. Det är ett sympatiskt album med många toppar och minimalt med bottennapp. Jag kapitulerar igen.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry