Prevost Wright Gamut

Eddie Prévost / Seymour Wright
Gamut
Matchless Recordings MRCD72

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2009-09-29 15:44

Om man någon gång har betraktat hantverkare som är i full färd med att renovera ens hem så gör man en massa iakttagelser som för med sig olika slags känslor. Man ser dem bära fram olika instrument och verktyg, skrapa, hacka, riva, svära och emellanåt kanske le en smula. Som betraktare kan man bli en aning skärrad, särkilt om de skall bila upp betong eller rent allmänt jobba med materiens innandöme. När man i halvlek står mitt i förödelsen och betraktar ingreppet undrar man hur i hela friden det skall bli något vettigt resultat av allt detta. Om man stillar oron och istället uppmärksammar vad de i själva verket gör, den kunskapens teater som just gästspelar mitt framför en, så lättar ångesten och man börjar urskilja ett fantastiskt hantverk som verkar ske helt spontant. Likheten mellan skickliga hantverkare och trollkonstnärer förefaller helt jämförbar i det här fallet. Båda visar öppet vad som sker, men detta ”hur” får aldrig riktigt sin förklaring.

Denna tanke kommer inte helt osökt när man lyssnar till veteranen från improvisationskollegiet AMM, Eddie Prévosts och Seymour Wrights samarbete ”Gamut” på Matchless Recordings. Att jämföra musiker med hantverkare är inte alltid smickrande, men det är inte riktigt det jag söker efter. Till en början låter det faktiskt som ett byggprojekt som är i full gång. Verktygen introduceras ett efter ett. Det hackas, gnids och bultas, utan en tanke på kaffepaus. Skivan har minst sagt en krävande och fullständigt oinsmickrande inledning. Prévost, som för denna session valt att enbart använda sig av en Roto Tom (en fantastisk uppfinning som endast består av ett trumskinn med ett vridbart stämhus), en gummibit samt en stråke och några cymbaler, inleder med att gnida gummit mot ett lätt fuktat skinn. Resultat låter mycket likt det högfrekventa ljud som uppstår när man gnider en bit frigolit mot en glatt yta. En riktig rysare för många alltså. Wrights preparerade altsaxofon når en ton så hög att den stundtals möter Prévosts frekvens och det blir plötsligt omöjligt att hålla isär källorna; ett fenomen som känns igen från bl.a. Evan Parkers och Paul Lyttons samspel (jämför t.ex. med skivan ”Ra” från 1976).

Låter det inbjudande? Faktum är att denna skiva, likt ett stämjärn, klyver det musikaliska objektet till att vara en del musik och en annan del metamusik. Det är alltså inget misstag att man kan höra dem strosa omkring och rota bland tingen mitt i styckena. Ingenting är så konservativt som lyssnandet, så att frambringa nya musikaliska situationer är minst sagt en svår uppgift. För Prévost är det emellertid inte bara en uppgift utan också en dygd. Detta ”gnissel” fungerar faktiskt som ett slags ouvertyr, men det sammanfattar inte hela ”Gamut”. Prévost är en mästare på att kombinera hårt med mjukt. Slagverket klingar och sjunger i samma utsträckning som det protesterar. Valet av Roto Tom passar perfekt för den typen av övergångar, eftersom den roteras kan den på ett ögonblick servera hela tonomfånget från hög till låg stämning och vice versa. Även Wrights teknik imponerar. Det är en kär återträff med den bisarra ljudvärld som utvecklades på den fenomenala soloskivan ”Seymour Wright of Derby” som kom i höstas. Wrights sätt att utnyttja saxofonens yttre ligger så nära slagverket att han ibland påminner om Ingar Zach när han plockar fram sina små motorer. Han preparerar saxofonen med sordinliknande objekt (bland annat batteridrivna handfläktar, pet-flaskor och metallbrickor) som gör att han ibland når riktigt låga, slamrande toner (inte helt olikt en slagborr) och emellanåt som sagt rejält diskanta nivåer. Samspelet ger därmed intrycket av att vara ett slags aggregat och helt medvetet ett sådant. Ljuden går ibland isär så att de först förefaller att ta två parallella, helt disparata vägar som sedan plötsligt förenas och bildar komplexa mönster. Sedan, lika plötsligt, bryts allt ned till element igen. Det är detta som sker på ”Gamut”, en term som för övrigt betecknar totalt omfång inom både musik (skala) och färglära (spektrum). Sakta börjar olika block av ljud att pröva varandra, som om de undersöker själva möjligheten att samexistera snarare än vara varandras supplement. ”Do not push sounds around!” som Morton Feldman sade, en uppmaning som tagits på stort allvar vid skapandet av ”Gamut”.

En skiva på Matchless är inte bara ett stycke musikaliskt experimenterande utan också ett politiskt dokument. Detta genomsyrar allt Prévost befattar sig med. Seymour Wright, som måhända är ett nytt namn i improvisationsvärlden, har sedan tio år deltagit i Prévosts så kallade ”workshops”, knutna till Goldsmiths College i London. Improvisation som sådan kan nog knappast läras ut, men det som går att upplysa om är tänkandet i improviserandet. Det finns en handling bakom alla ljud och ursprunget till denna handling ser man bara en bråkdel av om man enbart reflekterar över sig själv som musiker. Ljuden har lika litet ett självständigt liv som människan har ett, allt är satt i ett sammanhang. För Prévost är detta sammanhang socialt, politiskt. Hans bok “No Sound Is Innocent” (Copula 1995) är, trots sina stundtals mycket egensinniga kritiska utfall, en högst fascinerande introduktion till improviserad musik just eftersom den till så stor del talar om den improviserade musikens praktiska innebörd och rentav etiska dimensioner. För mig har den en gång fungerat som en ”Lyssnarens guide till galaxen”, där galaxen inbegriper lika mycket av ett akustiskt universum som ett politiskt. Det behöver knappast tilläggas att Prévosts engagemang bevarar den marxistiska utgångspunkt som han, tillsammans med Cornelius Cardew, John Tilbury och Keith Rowe, använt som AMM:s klangbotten sedan drygt fyrtio år. Men även om Prévost starkt skulle motsätta sig min åsikt vill jag ändå hävda att denna politiska åskådning inte är absolut nödvändig för att betrakta musikskapandet som en existentiell eller övergripande politisk situation. Termen ”Gamut”, vilket kommer fram i både Wrights medföljandetext ”Acts of Potential” och Prévosts ”Notes on the Humanizing of Sounds” (med bibliografi och fotnoter!), kan i denna mening betyda det totala omfånget av musik och liv – vilket alltså inte behöver vara någon harmoni utan kanske ett ”gnissel”, ett bygge.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry