Queixas: Eye of Newt

Queixas / Abdul Moimême, Cyril Bondi
Eye of Newt
Insubordinations cd 09

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-03-20 19:28

Den här musiken känns på ett märkligt vis hemstickad. Det kliar på kroppen, trådarna hänger på insidan, här och där är det för trångt. Denna schweizisk-portugisiska duo har nu under några år skrapat fram underliggande lager först och främst ur den reducerade lågdynamiska minimalismen. Där återfinns skrovligheter, spänningar och ljudäventyr, som vanligtvis sopas bort. På samma vis med den manliga besattheten av teknik och elektronik, här ligger under sprutlackeringens metallfärger lyriska lager liksom i tempera, en stilla förundran över små ljud.

Musiken flyttar sig i små cirklar och rörelser men aldrig framåt. Storformerna är gömda eftersom Abdul Moimêmes två preparerade gitarrer verkar ha glömt bort att improvisera och samspela, på samma vis som Cyril Bondis laptop och smågrejer verkar vara helt konfysa, rätt och slätt hörs glömska av de dunkande, ljudande, dronande linjer som Moimême etsar i ljudrummet.

Det här gör musiken spännande som konstnärligt ljudprojekt. Det rör sig knappast om impro, här lirar ingen ihop, men båda spelar och skapar ljud samtidigt. Liksom glömska av varandra, väl inkörda tätt ihop, men ändå, det är befriande att slippa höra dessa gester fram och åter: nu är det du, tack ska du ha, varsågod, ta för dig, hör på honom etc. Alltså, ingen tom retorik eller fåniga artighetsfraser.

Här bara piper och skarpar och småbultar musiken för att de två råkar gilla varandra och att sitta och skapa ihop, utan att använda sina ego-gester. I stället verkar de vara helt upptagna av alla dessa små saker, som saknar symbolik, som icke är metaforer, som bara är vad de är. Vad har de att säga?

Moimême och Bondi är helt uppslukade av de ljud som finns bortanför de stora tråkiga fällorna i elektronika och reduktionism. Resultatet är noll % minimalism, i stället är det maxat med mycket skrap och gnissel och kliande klanger, närmast ett slags ljudorgie men på avstånd. Att de lyssnat ihop garanterar tätheten. Där kan komma en hög ton som liksom glider fram och sätter sig närmast som ett irriterande pip i mina öron. Det ilar och fortsätter, men till min förvåning märker jag att skivan är slut.

Det egenartade med den här musiken, dessa frosserier i små snöpta och gnälliga ljud, är hur den skapar mentala efterbilder. En sinnlighet jag sällan upplever i den här sortens ljudskapande. Här är en ficka i den samtida omvärderade instrumentvärlden och smågrejer-estetiken som är helt övertygande. Om jag får tipsa är det ur sådana här veck i musiken det kommer stiga fram nya klanger – snart eller senare. Men säkert. Jag tvekar ofta om att använda ord som "nödvändig" om konstnärliga verk, bara i undantagsfall passar det. Så är det här. Som den underbara hemstickade yllekoftan i medelmåttighetens blåsväder.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry