Radu Malfatti, Keith Rowe: Φ

Radu Malfatti, Keith Rowe
Φ
Erstwhile 060 - 3

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-04-27 10:19

Erstwhile har förpackat de tre cd-skivorna i ett fodral med en teckning av Keith Rowe, en stram linje på en yta av vackraste handgjorda papper. Det passar till musiken, som då jämförs med ett slags öronens och sinnenas hantverk. Jag skulle kunna fabulera kring denna Rowes räta linje över det ojämna underlaget, en obruten riktning trots det slumpartade visuella landskap, som pappret erbjuder. Jag tror att han har tänkt på det.

Få musiker har varit så konsekvent medvetna som Rowe. Han är på samma gång öppen för konstnärliga överraskningar och sluten för omständigheter som krymper musiken. Rowe har valt att avstå från mycket för att i stället bejaka ett rum där improvisationen får utrymme – både ideologiskt, andligt och mentalt.

Då jag för några år sedan talade med ett par yngre experimenterande musiker i Berlin om förhållandet till den äldre generationen, nämnde de som goda inspirerande exempel, Keith Rowe och Sven-Åke Johansson. Vad de sade om många andra, får stå över till nästa genusdebatt.

Jag behöver väl inte upprepa historien, hur Rowe var med och bildade AMM 1965, lade gitarren på bordet, kompletterade den med elektronik, radio etc. Men jag vill som en utvikning och apropå skivans omslag framhålla honom som bildkonstnär. Han har odlat en konturskarp realistisk art, som gränsar till popkonst men är mycket mer. Ni kan se dem på både hans egna och många av AMM:s skivor.

Jag upplever ett nästan synestetiskt förhållande mellan hans musik och bilderna. Också musiken har varit utpräglat konkret, skarp i linjerna, stora klara ytor, där allt är beroende av föremål, objekt, vare sig det nu är gitarren, elektroniska prylar eller en radio.

Rowe har betytt oändligt mycket för utvecklingen av den så kallade fria improvisationsmusiken, men paradoxalt nog ser jag honom inte som en utpräglad (traditionell) improvisatör. Han rör sig med öppna öron i ett ljudlandskap, beredd att vidga och styra om. Han arbetar med klanger i ett slags collage med ursprung i både ljudande småting och de tillfälligheter, som uppstår under resans gång.

Radu Malfatti har också spelat sig igenom en stor del av den improviserade musikens nyare historia. Han var faktiskt elev till Eje Thelin i Graz, innan han i början av 1970-talet flyttade till Amsterdam och Aachen. Därpå följde några år i London, där han bland annat var med i Chris McGregor's Brotherhood of Breath. Så följde Zürich och Florens. De musiker han arbetade med under denna tid är en imponerande samling av improvisatörer och nyskapare, alltifrån Evan Parker till Irène Schweizer.

Att Malfatti aldrig fuktat fingret för att känna vart vinden blåser, bevisar han med åren i början av 1980-talet i DDR! Det var ännu en tid av experiment i kontakt med en av dåtidens brännpunkter i den improviserade musiken. Bland annat hade han en blåsarkvartett med två tromboner och två klarinetter.

Men, för att göra en lång historia kort. Via Köln hamnade Malfatti åter i Österrike, där han nu verkar och bor. Och när vi kommit in på 1990-talet är förstås listan på de viktiga hållpunkter han passerat inom den nyskapande impron lika imponerande som tidigare: från King Übü Orkestrü till News From The Shed med bland andra John Butcher och John Russell.

Och naturligtvis återfinner vi Malfatti i tidiga konstellationer i Berlin på 1990-talet, då ny musik i realtid växte fram utan gester, lågmäld och omprövande. Om jag inte minns helt fel, berättade Axel Dörner i slutet på 1990-talet för mig om de utforskningar av ickemusikaliska ljud och låg dynamik han då gjorde tillsammans med bland andra Malfatti.

Malfatti har valt en egen position, en sökare som rastlöst analyserar musikens grundämnen. Jag måste ju också nämna hans egen etikett b-boim-records, som nu är uppe i dryga tjoget inspelningar, bland annat med honom själv; en enastående konstnärlig insats inom ny musik. Bland annat har han där gett ut verk av Jürg Frey, som är representerad på detta trippelalbum med stycket ”exact dimensions without insistence”.

De tre skivorna följer inspelningen timme för timme. Först alltså Freys komponerade stycke, valt av Malfatti, därpå ”solo with accompaniment” av Cornelius Cardew, valt av Rowe. På följande platta hörs en komposition av dem var, för att slutligen låta sessionen utmynna i fri improvisation på cd 3. Det ömsesidiga, demokratiska upplägget av deras allra första inspelning tillsammans är helt i linje med deras inställning till sin klingande konst, dess utövning och miljöer. Det är två musiker som ogärna tummar på omständigheterna kring konstnärskapen.

Alla kompositioner på utgåvan är märkliga upplevelser, men kräver intensivt lyssnande. Det här är ingenting man sätter sig och spisar till kvällsgroggen.

Malfatti och Rowe ber oss vara allvarliga, vilket inte är vanligt. Jag kan tänka mig, att det är därför Freys verk ligger först. Tystnad, små ljud, pauser, korta klanger stakar ut ett landskap att röra sig i. Det känns ibland som att treva sig runt i ett rum med bindel för ögonen. Korta snabba beröringar ger antydan om dess utsträckning. Ingen kulmination, det är jämnt tryck över de få tonerna/ljuden.

Malfatti har en rak ton, som liksom klingar ur dimma. Det trombonlika är bortskalat. Metall och andedräkt trängda i bakgrunden.

Att efter Freys glesa tonpointilism gå över till Cardew blir som en chock. Också här brer det musikaliska landskapet ödsligt ut sig, men de minimala kast, som förekommer, fick i alla fall mig att hoppa till. Rowe är utsökt med alla de små ljud som ackompanjerar Malfattis mörkt likgiltiga trombonspel, som kommer och går som en vilsen vandrare. Spänningen de två skapar mellan det akustiska och elektroniska är ibland outhärdlig i sin eviga väntan och starka kontrast.

De egna kompositionerna rör sig i samma domän, även om klangerna här är tätare. Den väntans kontrast, som framkallades i Cardews stycke, sys här ihop mer, spelarna får tafsa på varandra litet grand. Men även här är rytmen som en andedräkt, en otålig rörelse som kommer och går, växer och klingar. Dynamiken är hela tiden mycket begränsad, särskilt i Malfattis meditativa ”nariyamu”.

Rowe vänder associationerna mot bildkonsten i sitt verk ”pollock ´82”. Återigen denna inledande väntan av tystnad, småknaster, brus, en distraktion inom koncentrationens ram. Sedan glimmar flera hastiga ljud till, och de har en sammansatthet och rörelse, som nästan bländar. Och nu öppnar Malfatti sin trombon för andedräkt, pip och småljud, som är svåra att härleda; med ens växer instrumenten samman. Det handlar om textur, utfall, snabbhet. Rowe använder sig av ett musikaliskt rum parallellt med det plan som en uppspänd målarduk erbjuder. Och här visar han, att spontanitet inte är detsamma som yviga gester, snarare en klar planering av varenda skimrande droppe färg, där dagsljuset bryts.

Adjektivet kanske inte är korrekt i detta sammanhang av en musik som verkar ha avskaffat alla ordklasser utom substantiven, det faktiska, men nog är detta vackert!

De två avslutande improvisationerna handlar om att foga ihop bitar, fragment, klanger till ett delvis slumpartat ljudverk. Små rytmer, eftertänksamma beröringar, störigt konkreta ljud får bre ut sig tills de ebbar ut.

Först verkar ljuden få, men de gnistrar och vänder på sig tills jag tappar räkningen och bitvis inte kan skilja instrumenten åt. Musiken är aldrig en given tonström, mer ett genomlyst flöde av ljud.

Tydligare, mer koncentrerat och intensivare än här har det sällan hörts på skiva. Det kan vi delvis tacka Christoph Amann för; det är i hans studio i Wien och med honom bakom spakarna denna inre resa registrerats.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry