Radu Malfatti, Taku Unami

Radu Malfatti Taku Unami
Radu Malfatti / Taku Unami
ErstLive 012

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-02-05 12:41

Ett album att hylla eller hata. Liveinspelning från New York, där trombonisten Malfatti svarar på Unamis envisa fasthållande vid att icke vidröra något som kan likna musik. Inte ens tystnaden aktas, även om det är rätt tyst, ja, långa stunder helt knäpptyst med undantag av litet tillfälliga ljud. Till och med Cage undviks. Ändå reagerar Malfatti då och då med något disträ petande, några små knäpp, en del skrap och hostningar. Fast de kanske inte kommer från honom.

Under nästan en timme följer vi herrarnas hyllning till långtråkigheten, distraktionen med misstroendet mot sin egen konst, som de två bättre än de flesta behärskar.

Detta är inte låg dynamik, det är låg dynamik bestridd och angripen. Då skivan är slut vet jag inte om jag ska lyssna en gång till eller bli trött på den eller se det som en ironisk gest mot så mycket konvention i dagens lågmälda musik. Varav de båda ju är aktiva delar. Eller har varit.

Först rålyssnade jag efter minsta spår av ljudkonst och musik, sedan gav jag upp och låter skivan snurra i bakgrunden. Det är ganska bra, för plötsligt dyker där upp oväntade små störljud, prassel, knäppningar, avlägsna skrapningar och vad det nu kan vara och blandar sig oväntat i min vardag.

Hoppsan. Vad var det? Ingen fara det var bara på grammofonen. Det måste ha varit Malfatti som tröttnade på Unamis maniska motvilja mot både tystnad och ljud. Så kan man hålla på att snacka för sig själv. Precis som Tako Unami och Radu Malfatti.

Ett underbart album. En gräslig långtråkighet. Jag kommer aldrig bli överens med mig. Nu väntar jag på två rediga soloskivor med herrarna.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry