Red Mitchell: What I am

Red Mitchell
What I Am
Caprice Reissue Series CAP 1161

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2013-11-24 19:01

Den här recensionen kan bli hur personlig som helst. Då Red Mitchell trädde fram med sina andra generationens bopgrupper i Sverige var jag visserligen djupt imponerad, men egentligen mer inne på Peter Brötzmann, FIG, Archie Shepp; av alla bopmusiker lyste för min del Dexter Gordon starkast. När Mitchell 1979 kom med plattan What I am på Caprice hörde jag mer naivitet än musikantskap, och bortskämd var jag från jazzscenen med bopspel av Bernt Rosengren & Co. Inte att förglömma Don Cherry, Rena Rama och allt ni kan komma på från tiden.

Jag var bortskämd. Och hörde nog, om jag ska vara ärlig, Mitchell som en ganska lagom musikant. Inget är felaktigare. När jag nu lyssnar på den här plattan igen hör jag vad jag inte hörde då. Mitchell sjunger innerligt rättframt enkla texter, han bottnar i blues och berättar om missbruket av jordens resurser, Gud, avund och sånt som han funderat på. Texterna är på sitt sätt opoetiska men ändå musikaliska, avspända, tillbakalutande. Det känns som att få telefon från Mitchell.

Och det har jag fått, för att fortsätta det personliga. Hans mästerliga hantverk ihop med kompisarna gillade jag att höra men skulle önskat mig litet mer fananamma. Jag hade hört för mycket Shepp och tänkte att hans retorik var mer fananamma än Mitchells lugna tilltal. Jag hade fel. Mitchell ringde flera gånger upp mig och påpekade upprört att om det var något en jazzmusiker som han själv hade i sig var det fananamma, jazzmusikern var inget utan jävulsk besatthet, undervisade han mig lätt irriterad över någon besserwissigaktig recension jag skrivit i Orkester Journalen. Jag lyssnade mer men hörde inte mer. Nu lyssnar jag igen. Vad synd att han inte längre är med oss, Red. Det är alltså 21 år för sent att berätta för honom att den där unga kaxiga recensenten Millroth har lyssnat igen. Och förstått mer. Hört mer. Slutat vara imponerad av Shepps gestik och lärt mig komma litet mer in i musiken och upptäcka – just det, jävlaranamma.

För det är det mycket i detta album. Mitchells suggestiva, ganska enkelt intrikata pianospel som puttar hans berättelse bit för bit framåt. Hela tiden i en lunk som bara uppstår, då någon är totalt övertygad.

På några låtar har Mitchell sällskap av sina kompisar. Och det lovar jag er. Det som i mina öron då var allmänflöde av andra generationens bebopmusiker, det är i dag musik smidd i ädlaste metall av verkliga mästersmeder. Finns det några av läsarna som inte lyssnat på trumpetaren Bosse Broberg? Jag beklagar er. Här är en av de verkligt öppna unika traditionsbevararna som spelar så att traditionens luftballong förvandlas till en rymdraket. Få kan åstadkomma den klang Broberg har i sin lur. Här dyker han upp och smyger sig på Red Mitchell bakifrån, kommenterar och har sig tills inget inget mer går att lägga till.

Kvalitet! Och då ska vi inte snacka om, när tenorsaxofonisten Nisse Sandström kliver in. En gång i tiden i mitten av 1960-talet gjorde han entré i Sverige via Eje Thelin och en brölande saxofonstil som hämtat energi från Shepp. Snart kröp han in i kärnan av denna musik och gjorde det betydligt bättre än vad herr Shepp klarade av. Tycker jag idag. Sandström slipade fram det sångbara, balladartade, känslosvindlande i jazzen. Att han förvaltat bopen bättre än de flesta men med mycket mindre gester kan vi höra här.

Alltså: Nisse Sandström tenorsax, Göran Strandberg piano, Red Mitchell bas och Rune Carlsson trummor är en av de få helt instrumentala passagerna på skivan, men här bjuds dryga åtta minuter av Ellingtons ”In a Sentimental Mood”. Och jag bara säger: oj! Tänk att jag inte hörde hur bra detta var, då plattan kom.

Nisse Sandström spelar saxofon på ett vis som många i dag önskar de kunde. Tekniskt kan de, men här lyser ett konstnärskap av sitt måste. Ett solo som enbart består av lysgas. Så här bra var Nisse Sandström, så här bra är skivan, även om jag nog sätter extra markeringar i kanten för de nummer där Broberg och Sandström medverkar.

Slutligen är det både glädjande och jobbigt att konstatera hur döv man – dvs jag – kunde vara för en samtid som inte rimmade med vad jag trodde var samtid. Då. För mig är detta återhörande en revansch för Red Mitchell. Sorry, Red, jag hörde inte på ordentligt då.
Musiken har ibland rätt och lyssnaren fel.
Det är mycket glädjande att konstatera att så är fallet!
Förresten lägger den skarpögde märke till att bilden inte är på återutgivningen på CD men på den ursprungliga LP-skivan. Det är med flit. Jag förstår inte varför Mitchells ursprungliga val av bild med hund skippats till förmån för en mer konventionell hjältebild av en jazzmusiker?!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry