The Resonance Ensemble: What Country is this

The Resonance Ensemble
What Country Is This?
Not Two Records MW 885-2

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-05-31 15:12

Inget vore lättare än att skriva om manlig dominans, för att inte ta i ännu mer, över frijazzen. På det här albumet spelar ingen kvinna. Det finns inte ens ett chevalereskt tack till en sådan. (Tack och lov, förresten!)

Alltmer börjar jag betrakta dessa inhägnader som överblivna reservat. Någon kanske kallar mig optimist. Men ändå konstaterar jag hur väl Ken Vandermark, Mikolaj Trzaska, Dave Rempis, Magnus Broo, Per Åke Holmlander, Steve Swell, Tim Daisy, Waclaw Zimpel och Michael Zerang orienterar sig i traditionen. Nej, de orienterar sig inte, de söker hela tiden, därför att de själva är traditionen, de är sammanväxta med den.

Och då måste jag nämna den andra sidan av denna maskulina subkultur, en opposition som har en lång tradition den med. De är kulturens fribytare. Här finns ingen anpasslighet – annat än gentemot varandra och den traditions hierarki de bevarar – och de lever fjärran från kändissoffor och nöjessidor. För att inte tala om livsstilsmagasin. På sätt och vis vet de att livsstil är ett sätt att arrangera sina liv till anpasslighet och därmed ingenting.

Jag känner stor sympati med Ken Vandermark. Naturligtvis som makalös saxofonist. Och lika mycket för att han talar ur skägget. Annars nämns denna sorts musik ofta som ett slags ”motstånd”. Mot vad? Kulturrådet? För litet betalt? Eller USA:s utrikespolitik? Önskar ibland att en del av genrens motståndsgrupper talade klarspråk.
Det gör Vandermark. Han citerar apropå att leva i USA räknat från George W Bush och framåt ur målaren Philip Gustons ”Collected Writings”:

”I was reading an article last night by Paul Goodman and it was about the war, his opposition to the war, and one phrase of his stuck in my mind. He said that he sometimes felt as if he was living in his country but his country had been occupied by a foreign power. I don´t know why that stuck in my mind, but I feel that politically speaking.”

Guston skrev detta 1974. Vandermark kopplar till Cezlaw Milosz dikter. Ett av stycken tillägnas den polske diktaren.

Är inte detta prat i luften? Nej, hold din keft, mand, det här är skarpladdat spel. Ensemble och solon, inpass och dueller varvas. Trycket är hårt från början. Som om de hade krupit in i någon av polackens poem. Formbundet, fritt, nyklingande, skarpt, icke en pratig fras.

Jag bryr mig inte om att nämna några prestationer enskilt. Alla spelar som nyvässade pennor tecknar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry