Rob Brown + Matthew Shipp x3

Right Hemisphere
Right Hemisphere
Rogue Art 0013 (Forsyte)
Rob Brown Ensemble
Crown Trunk Root Funk
Aum Fidelity 044 (Forsyte)
Matthew Shipp and Guillermo E Brown
Telephone Popcorn
Nu Bop Records 04 (Forsyte)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-10-06 12:58

Pianisten Matthew Shipp och altsaxofonisten Rob Brown är välkända namn på frijazzscenen i New York. De ingår i samma nätverk av musiker som William Parker, David S Ware, Daniel Carter, Gerald Cleaver, Roy Campbell för att nämna några. Duon har en lång gemensam historia, deras debut ”Sonic Explorations” kom redan 1988.

Utifrån denna tidiga duo bildades Right Hemisphere, först som trio sedan som kvartett med William Parker på bas och Whit Dickey på trummor. Skivan ”Points” kom 1990 på Silkheart under Matthew Shipps namn. Nu, många år efteråt, är det dags igen, men med Joe Morris på bas istället för Parker. Och det är riktigt bra! Tydligheten hos både Brown och Shipp står i god kontrast till den väl sammansvetsade rytmsektionen. Whit Dickey och Joe Morris lyckas lägga ett fint rullande fundament för solisterna att stå på. Det svänger och kränger och är i det närmaste ogenomträngligt.

Visst sker det förändringar i rytm och tempo, men i förhållandevis många låtar lyckas Morris/Dickey hålla tillbaka det hela samtidigt som de är så oerhört intensiva. Det mullrar och trummorna vävs samman med basen på ett fenomenalt sätt. Låten ”Bubbles” har ett väldigt talande namn eftersom hela låten bubblar av jazz som vill ut, nå nya områden.

Mitt tycke för Rob Brown som saxofonist är inte odelat positivt. Hans ton är alltid klar men styrkan varierar. Här är han dock i högform. Det finns spår av Ornette Coleman, men han utarbetar sitt eget språk. Likt Matthew Shipp spelar han inte i ren ilska som flera andra New York-saxofonister av den ”gamla” skolan, utan klättrar längs skalorna och söker inre register snarare än det utåtriktade aggressiva. Hos Matthew Shipp finns en klar melodisk känsla, han plockar isär och lägger till, men han är alltid välartikulerad. Även när det går i högt tempo, som på ”Dice” där det flödar av toner.

Ibland får man för sig att frijazzarna i New York som kom fram åren runt 1990 till stor del fortfarande spelar på samma ilska och stenhårda attityd som då. Right Hemisphere visar att bilden är orättvis. Det finns så många undantag att tesen inte längre håller. Se bara på William Parkers alla projekt – och på denna mycket bra skiva från Right Hemisphere.

Det betyder dock inte att allt är lika bra. ”Crown Trunk Root Funk” med Rob Browns egna ensemble är ett exempel på detta. Visst finns det stunder där Brown är på topp, som i solot på ”Exuberance”, men här liksom på de flesta låtar finns tendenser till att han tappar stinget. Det är som att energin och trycket växlas ned i de omfattande skrivna partierna. Det blir licks som närmar sig den tråkigare sidan av fusionsjazzen.

Om än William Parker i vanlig ordning spelar strålande bra, och det inte finns något att klaga på hos Gerald Cleavers trumspel så blir inte ”Crown Trunk Root Funk” mer än medioker. Och då hjälper det inte att Craig Taborn byter ut pianot mot elektronik på ”Sonic Ecosystem”.

Guillermo E Brown lyckas bättre med elektroniken än Craig Taborn. På Telephone Popcorn med Matthew Shipp har han lämnat trumsetet han vanligtvis sitter bakom och bytt det mot laptop, elektronik, zendrum och en arsenal med trumljud. Guillermo E Brown och Matthew Shipp har en gemensam historia i David S Wares grupp sedan 2000. Telephone Popcorn befinner sig på en helt annan plats. Musikaliskt och rollmässigt. Så här säger Matthew Shipp: It´s completely different. For one thing, I´m responding to a machine, and even though Guillermo is programming the machine, the sounds are coming at me from different angles and at a different speed, and it takes away all the usual ways I have of responding to him in a conventional jazz setting.”

Shipp låter heller inte som han brukar. Det lyriska finns förvisso på inledande ”Between here and Everywhere” och ”Escape from Tomorrowland” men i övrigt är det betydligt kantigare och osar mer av konstmusik än jazz. Resultatet är ofta dovt och repetitivt – begränsat, dessutom filtrerat genom Browns dator. På ”The Everlasting Sun” dyker ljudminnen av Sun Ras olika klaviatur upp. På andra låtar får ljudet en trasig karaktär, där tonerna och figurerna endast delvis träder fram. Jag gillar Shipps vanligtvis melodiska spel, men tycker att han lyckas även med detta formspråk.

Guillermo E Brown hackar upp trumrytmer, låter elektroner dansa asymmetriska danser, förvanskar både sig själv och Shipp. Tillsammans med Shipp fungerar det oftast bra. De begränsar sig själva och lyfter fram denna trasiga miniatyr istället för att göra som de brukar – brodera och vara expressiva.

”Telephone Popcorn” är ett klart intressant projekt. Den enda invändningen jag har är att Brown ibland överarbetar materialet. Det känns som att möjligheterna, om än de är begränsade, blir för många, och att Brown för ofta vill att det ska hända nya saker. Istället för att stanna upp, eller till och med dra ifrån.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry