Robert Piotrowicz x 2

Robert Piotrowicz
When Snakeboy is Dying
Musica Genera V1
Robert Piotrowicz
Lincoln Sea
Musica Genera V2

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2014-02-06 14:21

För mig är polacken Robert Piotrowiczs musik en ny bekantskap som mottas med stor glädje. Nyligen var han Sverigeaktuell i ett framförande på Art's Birthday och att döma av det lovvärda resultatet på hans två senaste soloalbum, får vi säkerligen höra mer av och om honom.

When Snakeboy is Dying frammanar en pendelrörelse mellan vitala ljudströmmar respektive utplanande tillstånd. Det är inte en musik i motstånd, inte heller ett särskilt originellt verk. Ljudbilden är däremot elegant och detaljskön, genomgående något spröd och reserverad, samtidigt som liv och rörelse är påtagligt närvarande. Upplevelsen är suggererande. Akustiska instrument slås an försiktigt, efterklangerna sjunger ut och skapar spänningar mellan varandra och de elektroniskt framställda klangblocken. Hanteringen av de akustiska instrumenten vacklar dock mellan förutsägbart och spännande. Piotrowicz lyckas bäst i de stunder när attackerna från piano, gitarr och vibrafon skuggas och byter skepnad – antingen i samspel med varandra eller i samröre med elektroniken. Instrumentens styrka finner jag i egenskapen som obestämda klangkroppar – men när de intar en dominerande position i fältet, utan att diffuseras eller smälta samman med andra ljud, framstår de dessvärre som lite enfaldiga.

Ändå njuter jag under lyssningen av de fem spår som utgör When Snakeboy is Dying – för det råder inga tvivel om att albumet, trots sina små skavanker, är både trivsamt och intrikat. Skivan bjuder verkligen in till en fokuserad lyssning från början till slut. I viss mån bottnar koncentrationen i antydningar till tidigare skeenden (fraser, ljudströmmar). Den vaga igenkänningen har sina förtjänster i ljuset av att det bekanta uppenbarar sig i nya sammanhang, vilket skapar något vackert främmande. Dess verkningskrafter är tilldragande, även om jag hade föredragit ett annat än det intervall, mellan två pianotoner, som både öppnar och avslutar albumet.

När nålen ringlar på sista spåret äntrar elektroniska ljud av orgelkaraktär – ett enkelt konstaterande som får viss betydelse först i relation till efterföljande album, Lincoln Sea. På den senare skivan har instrumenteringen reducerats till modularsynth, där många sekvenser bär likheter med just den klangfärg som förknippas med orgeln. Till skillnad från sin föregångare är Lincoln Sea en långt mer omtumlande upplevelse, med spretiga gester och otämjd dynamik. Namnet är hämtat från en faktisk plats, närmare bestämt en vattenförekomst i Arktiska oceanen som är täckt av havsis året runt. Oundvikligen frågar man sig om verket är en gestaltning av platsen vid samma namn. Jag tycker mig finna en viss antydan till detta i musiken – å andra sidan kan det förstås vara en onyttig föreställning som vilar på förkunskapen om platsen i fråga. Sålunda skulle jag förmodligen inte göra samma associationer om titeln var en annan.

Lincoln Sea består i två likartade delar som domineras av tunga klangblock ur vilka okontrollerade ljudstrimmor skjuter ut, kolliderar och förtvinar. Men verket är samtidigt mångsidigt i den mån att även längre sobra passager förekommer. Här återfinner vi den vilopuls som utmärker dess stillsamma, avlägsna släkting, When Snakeboy is Dying. Den emellanåt höga densitet och forcerande urkraft som upptar Lincoln Sea, stimulerar fantasin till upplevelser av aktiviteten i den tjocka isen, med inre och yttre tryck och dess verkningar i form av sprickbildningar och förskjutningar. Min främsta invändning gäller längden på verket, eftersom en viss mättnad tar över redan när jag släpper nålen på b-sidan. Av denna anledning rekommenderas en längre paus mellan delarna.

En mer övertygande sammansättning beträffande When Snakeboy is Dying ger ett högre slutbetyg, även om båda LP-skivorna är väl värda att utforska.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry