Rodrigo Amado Dennis González

Rodrigo Amado / Kent Kessler / Paal Nilssen-Love
The Abstract Truth
European Echoes 003
Dennis González Yells At Eels Feat. Rodrigo Amado
The Great Bydgoszcz Concert
Ayler Records aylCD-095

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-10-22 23:39

Den portugisiske saxofonisten och fotografen Rodrigo Amado har sedan några år tillbaka funnit ett eget forum på Clean Feeds sidoetikett European Echos. Med det breda omfånget av alt-, tenor- och barytonsaxofon är han en i gänget av en ny generation saxofonister som friskt lånar uttryck från rockens tunga och skitiga atmosfär utan att falla in i klichéer eller tröttsamma attitydproblem. Termen jazzrock är ju som tur är redan upptagen och vad man finner därunder har inte mycket med detta att göra. Garagejazz är en ny beteckning som börjar användas för att beskriva fenomenet, även om ivrigheten att skapa fack ofta innebär att man lovar mer än vad man håller. Men även om man är tveksamt till etiketter så som garagejazz, håller skivan The Abstract Truth för en fartfylld upplevelse.

Amado är i samma generation som Mats Gustafsson och Ken Vandermark och det är väl inte helt orimligt att han etablerar sig inom det skandinaviska Chicago-soundet tillsammans med bassisten Kent Kessler och virvelvinden Paal Nilssen-Love. Trion debuterade redan för ett par år sedan med liveskivan Teatro och dess råa, självsäkra stil har de inte lämnat när de nu har flyttat in i studion. Det är tight, tungt och stökigt på samma sätt som The Thing lätt borde kunna locka en ny publik till jazzscenen om de bara fick rätt utrymme. Men The Abstract Truth är inte uteslutande ös och intensitet. Trion ger samtidigt rum för återhämtning i musiken: en uppkäftig bariton övergår i en melodisk balladtenor, punchande trummor i vackert klingande cymbaler och basen i melankoliskt stråkspel.

Som trions ordförande visar Amado på en bredd och värme i sitt spel som gör skivan till en riktig pärla. Här finns en serie drag som trion förhoppningsvis utvecklar i framtiden, en perfekt balans mellan rockinfluenser, hardbop och frijazz – allt levererat på ett otvunget sätt med en övertygande spontanitet. Trion har jämförts med Sonny Rollins sextiotalstrio tillsammans med Henry Grimes och Pete la Rocka. Jag är inte helt med i denna jämförelse. Visst, Rollins finns med, men hos Amado jag hör mer en sextiotalets Shepp i högform, ett spel som lika obesvärat rör sig från det stridslystna till utdraget bluesiga fraser.

Som bandledare är Amados skivkatalog fortfarande under uppbyggnad men han har varit flitig som gästspelare i allehanda sammanhang, allt från från stökjazz till fri improvisation. När den amerikanske trumpetaren Dennis Gonzáles tog med sig sina söner Aaron och Stefan Gonzáles på Polenturné svepte han även med sig Amado för ett antal spelningar. González är otroligt produktiv, med en ström av fem-sex plattor om året. Det alltså inte en lätt match att hänga med om man emellanåt vill smälta det man lyssnar på. Skall man välja en av dessa skivor är det just en av konserterna från Polenturnén man skall satsa på, The Great Bydgoszcz Concert, utgiven på det numera franska bolaget Ayler Records.

Skivans oblyga titel vittnar om att bandet är mer än bara nöjda med konserten. Det är lite störande och skapar nog stora förväntningar hos lyssnaren, åtminstone var det så för mig. Under mina första genomlyssningar fastnade jag inte för skivan. Jag tyckte inte att den levde upp till någon ”great concert” utan snarare en ganska genomsnittlig jazzplatta där trummisen Stefan González fick lite väl stort utrymme för sina rytmiska exesser. Detta borde faktiskt ha tänt mig eftersom jag annars är som besatt av all form av percussionmusik, men istället stördes jag bara av det. När jag hur som helst fick händerna på Amados skiva så gav jag den ytterligare en chans och efter ett par lyssningar till och blev jag övertygad.

The Great Bydgoszcz Concert är en riktigt bra skiva och det är inte bara Amados förtjänst, även om hans solo på den alltför korta ”Oszkosz Bydgoszcz” gav mig gåshud redan i första ögonblicket. Här finns en pigg och speedad version av Ornette Colemans ”Happy House” (från den geniala restproduktsskivan Broken Shadows) och en underbart släpig version av Krzysztof Komedas ”Litania”. Men jag vill stå fast vid att Stafan Gonzáles skulle ha hållits kortare. Det är framförallt Dennis Gonzáles trumpet som vann uppmärksamheten. Den är helt i sin egen klass. Stilen är bortom typiska influeser från Davis eller Cherry. Den bara uppstår i musiken och materialiserar sig attacklöst och utdraget, ibland gnolande på ett sätt som jag inte har hört tidigare. Emellanåt blandar han också upp spelet med en hummande sång, liksom i en obestämd övergång från mässingens röst till stämbandens. Lyssna bara till de enastående trumpetbroderierna på den drygt fjorton minuter långa ”Joining Pleasure With Useful”, bara den gör det värt att införskaffa den här skivan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry