Roll the Dice

Roll the Dice
s/t
Digitalis 055

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2010-09-22 23:20

Man blir glad av att lyssna på den svenska duon Roll the Dices debutskiva. Med piano och syntar vänder sig Peder Mannerfelt (The Subliminal Kid) och Malcolm Pardon mot kosmisk syntkraut, minimalism, beats och filtrerar det till en mycket lyckad brygd. Rytmiska syntslingor möter enkla melodier i ett evigt byggande. Det är mycket fascinerande att höra hur de mjuka klangerna bildar något så tydligt och skarpt. Som i inledande "The new black" där ljuden studsar fram i kosmiska landskap. Det är som att duon ritar upp ljudliga skulpturer i den omgärdande rymden.

Skivan är inspelad under en ganska lång period, från februari 2007 till september 2008, och processen har sett likadan ut för samtliga nio låtar. Förutsättningslöst har de börjat arbeta tillsammans för att samma dag också avsluta en färdig låt. Enbart piano och syntar, inga datorer, inga trummaskiner. Den sammanbindande länken finns i ljudbilden och att de arbetar med upprepade fraser som tar sig antingen rytmiska eller melodiska uttryck.

Variationen är ändå ganska stor. Den långsamma dubkänslan i "Guadeloupe" skiljer sig markant mot exempelvis den electronicaladdade basgången parerad med syntmattor i "Swing", eller mot den ganska hårda "Into the ground".

En riktig godbit är låten "Axee" där jag finner stor likhet med Clusters små enkla elektroniska konstverk. En rytmisk syntslinga mot ett melodiskt piano. Brian Eno skulle när som helst kunna komma in med sin röst.

Roll the Dice hittar så rätt i den nykraut som breder ut sig för tillfället. De förvaltar musiken så väl, samtidigt som de tittar framåt och tar med betydligt nyare musikaliska företeelser som electronica och dub. Jag har spelat skivan väldigt mycket, men ändå gjorde de få minuter jag hann uppleva av dem live på Voltfestivalen i Uppsala ett ännu större intryck. Så får du chansen, hör dem live!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry