Ros och Ris: No Service

Jakob Riis, Ann Rosén
Ris och Ros No Service
Schhh... SE3JQ12002

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-12-20 18:22

Bakom nya etiketten Schhh… ligger Ann Rosén och Sten Olof Hellström, två märkesnamn inom ljudkonst. Det märks på utgivningen. Det jag längtat efter med dem själva kommer här, vilket är välkommet.

För dem som möjligen glömt det så var just uppmaningen ”Schhh…” titeln på Roséns ljudkonstinstallation på Konstakademien 2005, ett verkligt minne för livet.

Jakob Riis har jag också upplevt i ljudkonstsammanhang, fysiskt, lågmält, självklart, men än mer som improvisatör och laptopartist.
Men nog blev jag litet förvånad över Ris och Ros, jag hade nog inte väntat mig Jakob Riis och Ann Rosén tillsammans. Instinktivt känns deras olika ingångar och estetik rätt så skilda. Samtidigt delar de rent ljudkonsttekniskt många erfarenheter. Dit hör förstås en rad olika redskap och uttryck, som de, vad det hörs som, delar.

De spelar en mycket abstrakt musik som lägger sig som en yta i lätta vågor. Ibland lägger sig de två nära varandra. Jag känner det som om den mycket erfarne improvisatören Riis kommenterar, kopplar på, svarar, utmanar. Ljuden böljar då litet extra, tar nya knyckar.

Det hörs också att här är två spelare som går in i ett gemensamt okänt rum. Rosén låter annorlunda med kompisarna i Syntjuntan. Det blir liksom mer drajv där. Här hör jag sökandet som huvudsak. Prövandet, undran vad som händer om någon gör si eller så.
Tonläget är den frasande andningens, uppmärksamheten helt riktad mot ljudredskapen och deras möjligheter, om så bara ett knaster som liknar en störning.

Men en irritation i mixingbordet förvandlas lätt till en svirrande, dirrande liten eldfluga, irriterande, upplysande. Sådana små ljud förmår de fånga upp och lysa upp ett sökande dunkelt rum med.

Det jag verkligen gillar med denna skiva är hur två ganska skilda musiker/ljudkonstnärer tillsammans undersöker vilka gränser de tillsammans reser – utifrån vana och konvention – och hur de då ska hantera dem. De närmar sig ytterkanterna, kryper tätt på varandra, friktion är ju också en rumslighet. Och av bara farten växer abstrakta ljudskulpturer fram för lyssnaren att föreställa sig.

Den magnifika ”Drizzling” har en droppkropp som samtidigt rör sig och förångas. Hör där ett fynd bland alla ljuden och verktygen de har gemensamt. För att inte tala om det retfullt rytmiska knäppljudet som öppnar sista stycket, ”Cold Coffee”. Nästan som en tillbakalutad minnesbild av en jazzlåt. Den sprätter vidare bland grusigt knaster och gnissel på låg nivå. Kvar dröjer tempot i mina öron och cymbaler, elektronik, långdragna toner må vara hur impressionistiska som helst, men varje ljud är smittat av öppningen. Som en självklarhet suckar en signal en litet trött rytmisk serie mot slutet. Enklare har jag inte hört på länge.

Om det duger som omdöme om abstrakt, lågmäld musik bitvis på gränsen till ren ljudkonst, så skulle jag gärna kalla Riis och Roséns gemensamma skiva älskansvärd, ja, till och med litet humoristisk. Beror förstås på vilken humor man föredrar, men jag står för att detta är älskansvärt!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry