Roscoe Mitchell: Contact

Roscoe Mitchell / David Wessel
Contact
Rogueart ROG-0023

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2009-12-05 18:29

Roscoe Mitchell är ju en institution inom den fria jazzen, alltifrån Art Ensemble of Chicago och raden av soloprojekt. Detta är en inspelning från 2004, där fokus var på samarbetet mellan datorbaserad musik och akustiska instrument. Det är en förklaring till samarbetet med David Wessel, som står för elektronik styrt av dator. Det är böljande sjok, rytmiska insatser och en ström av ganska allmänna ljudbilder. Det är alltså inte fråga om saxofonspel förändrat via dator. Mer en ganska ordinär duo, eller ännu hellre solistiskt spel på sopran och altsax med komp av laptop.

Vad innebär då denna blandning av akustiskt instrument och dator? Svaret får man i den medföljande DVD-inspelningen. Här ser vi Mitchell med sin altsax. Han spelar med cirkulär andning, visar upp sitt erövrade register av virtuositet. Wessel sitter bredvid och lägger ut klangmattor, som mer tjänar till bakgrund. Aldrig utmanar han Mitchell, som ändå, tycker jag, lyssnar till kamratens ljud och flyter in i det med en aldrig sinande ström toner, som med största koncentration böjs, knådas och framförallt framförs med rytmisk energi, ja, allt det vi är vana vid från Mitchells sida. Det är en artig föreställning.

DVD:n är bäst, för då kan vi också se. Det är roligt och fängslande. Då bortfaller en del av, i alla fall min, stora irritation över det rätt medelmåttiga lap-top- och elektronikspelet från Wessels sida. Säkert är han mästerlig på sitt vis, men duon haltar för mycket.

Det lämnar ett par aspekter på musiken. Mitchell är liksom alltför många av den svarta pionjärgenerations mästare – t ex Milford Graves och Andrew Cyrille – upptagna av att jämföras med den ”vita” konstmusikaliska scenens högt betalda solister; det må handla om Ann Sofie Mutter eller vem som helst. Denna kulturpolitiska önskan att vilja skapa amerikansk klassisk musik leder möjligen till höga gager men bort från det kreativa uppdraget. Bekräftelse är lösenordet. Anthony Braxton är ett lysande undantag, som kanske många av er såg för några år sedan i Nya Perspektiv i Västerås. En jämförelse med vitaliteten hos motsvarande europeiska pionjärer i samma generation, Peter Brötzmann, Barry Guy, Irène Schweizer, Joëlle Léandre, Sven-Åke Johansson, är förödande.

De är inte på långa vägar lika högt betalda, men de är desto rikare på energi och idéer i sitt musikaliska skapande just nu. Inte för att jag skulle missunna dem en enda krona till i gager, men tyvärr tror jag att vitaliteten hänger samman med att de uppsöker så många nya konstellationer, spelar på så många obskyra mötesplatser, där också de yngsta oetablerade dyker upp, och där finns inte de stora pengarna, nej, ibland nästan inga alls. De finns däremot på de mest etablerade festivalerna och på de största konsertscenerna; de som ger officiell prestige. Tänk, jag tror inte någon stor musik skapas inom ramen för officiellt erkännande och prestige! Där handlar det om att återskapa eller på sin höjd att likna sig själv. Och min invändning har inget med romantisk konstsyn att göra, det är en ganska pragmatisk erfarenhet utgående från själva artefakten och musikernas stora mod.

Det andra sättet att höra denna musik är förstås att bara luta sig bakåt och lyssna på den mästerlige Roscoe Mitchell med en ganska tråkig och alltför ödmjuk laptop-spelare. Mitchell liknar sig själv hela tiden och det vill inte säga litet. Det finns framförallt långa altsaxpartier som får nackhåren att resa sig. Det gjorde det för trettio år sedan också. Alltså, ännu en fantastisk uppvisning av Roscoe Mitchell. Still going strong, skulle jag kanske tillägga med viss leda och en del hänryckning. Men i sanningens namn tycker jag att David Linnros och Lisa Ulléns duoskiva ”Ludl” är oändligt mycket mer engagerande!

Tänk om de bett mig, otänkbara tanke, att välja en partner till Roscoe Mitchell?! Vad skulle han ha tagit sig till med en Thomas Lehn eller Jakob Riis? Det skall jag drömma om i natt!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry