Ruy Hankil M.fl

Ryu Hankil, Choi Joonyong, English, Mats Gustafsson m.fl.
Relay: Archive 2007-2008
Manual 02

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-29 15:30

I minne efter Nyaperspektiv sitter Ryu Hankil högt upp. Den koreanska improscenen är milt sagt okänd. Inte heller konstigt, eftersom den är mycket ung. Som etnocentrisk västerlänning tänker jag mig annars att närheten till Japan skall ha haft betydelse. Det har det kanske, men först nyligen. Och dessutom är ett par av de viktiga pionjärerna amerikaner, nämligen Joe Foster och Bonnie Jones, verksamma i landet. Jag är inte människa att skriva den nya koreanska improns historia. De enda spåren i min skivsamling är några album av Hong Chulki och Choi Joonyong. De förbluffade mig med skrapiga undersökande intensitet. Och uttalade do-it-yourself-attityd. Det fanns ett slags minimalismens punkattityd.

I Västerås var det synd att Ryu Hankils framträdande var på en scen, där de små urverk han petade i inte gick att se. Enbart att höra. Samma här förstås, där vi möter honom igen tillsammans med Choi Joonyong, Joe Foster, Hong Chulki, Iida Katsuaki och några andra. Det går att koncentrera sig på hans små mikroljud. Och jag längtar efter en musik-DVD med honom.

På detta dubbelalbum får vi nosa på en handfull strålande koreanska improvisatörer. Det är mycket pillande i elektronik. Men, om det går att formulera en egenhet för scenen, så är det att ständigt hamna bredvid, jobba på baksidan, samla på tillfälliga småljud. English, dvs Joe Foster och Bonnie Jones, är ju typiska. När man lyssnar på denna duo är det som om ingen av dem behärskar sina instrument, vilka det nu kan vara (det hörs inte), men ändå skapar en musik som är tät, överrumplande och skärande.

Det intressanta med denna antologi är hur gästspelarna ger den koreanska musiken konturer. Och även hur dessa inbjudna improvisatörer då och då står ganska öppet frågande i musiken. Deras vanliga inkörsspår slutar ibland i tvärstopp. Som när Mats Gustafsson möter Choi Joonyong och Jin Sangtae. Elektroniken knastrar förstrött undrande, Mats tar sats, och inte förrän han överger sitt spår börjar det knastra ettrigare runt honom. Säkerhet räknas inte. Och plötsligt sprids alla deras ljud som askan över en äng. Jag tycker mycket om denna version av Gustafsson. Samma upplevelse måste klarinettisten Kai Fagaschinski haft i mötet med Choi Joonyong och Hong Chulki. Koreanerna andas sin musik runt honom och skapar ljud som totalt måste befinna sig i bakgrunden – utan förgrund. Berlinaren lägger ut ödsliga obrutna spår, som siktar långt, långt bort. Det är mycket egendomlig och fängslande musik.

Mer kongruent förefaller japanske Toshimaru Nakamura vara med Park Seungjun. Väl valda ljudsjok föses framåt. Subtiliteten är förstås långt driven, varje liten höjning och blurrande raspande ton rycker tag i mig. Här modelleras de förbisedda ljuden till en ganska vacker abstraktion.

Österrikiska dieb13 bjuds in på sjusärdeles ljudresa av Joe Foster och Choi Joonyong. Hans dj-attityd smulas sönder och de rör sig långsamt framåt med en bultande puls. Magiskt. Som sagt ett fängslande axplock ur en av de yngsta improscenerna. Hur den egentligen ser ut, det återstår att ta reda på och beskriva.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry