Ryoji Ikeda: 1000 Fragments (Raster Noton)

Ryoji Ikeda
1000 Fragments
Raster-Noton 089

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2009-10-10 23:56

Skivbolaget Raster Noton är sparsmakat som vanligt. Vit digpack prydd med tecken för vanliga måttangivelser. Vitt, vitt och tryck i tunt svart. Närmast noll info. Det är allt. Den som inte vet vem Ryoji Ikeda är må känna sig förlorad och lämnad. Ändå – för en gångs skull är den sparsmakade stil, som gränsar till exkluderande snålhet, ganska motiverad.

”1000 fragments” ÄR ett monument inom elektronika, ljud och minimalism. Det är en välkommen nyutgåva av Ikedas debutskiva på egna etiketten CCI från 1995. CD:n består av tre sammanhängande delar. Först de nio spåren med ”Channel X”, hopklippt 1985-1995. Just hopklippt för här står han upp till knäna i den konkreta musiken. Det är reella ljud från radioutsändningar etc i en blandning av ironi och slump, som sköljer över oss. Snart uppstår ett hördrama bortom våra vanliga begrepp. Varvat med elektroniska ljud hörs: ”It´s the most beutiful ugly sound in the world”… Och andra textfragment dyker upp som kommentarer: språkrester i en blandning av hot, drama och dekonstruktion av tekniska fraser, som har skrämmande bottnar blandade med sakliga påståenden: ”I love you”, ”Left - right”, ”This is a recording”. Som att höra på radio där man surfar mellan stationerna, men där skärvorna ändå skapar en oväntad bild. Till sist vet man inte vad som äger rum i ens verkliga rum och vad som är överföring från andra orter. Vi hör/ser på nytt. För att till slut rensas med abstrakt plågsamma tonbildningar – ett slags nedräkning, nerskärning och komprimering av alla radioljuden.

Så följer ”5 zones” (1994-95), där klangerna är mer rumsliga, ekande, svävande. Olika rum utforskas, han kallar dem som sagt zoner. En känsla av science fiction smyger på. Susande, surrande, pipande. Entonigheten suger ut små rytmiska betoningar i varje rum. Det blir trots allt ett slags musik. Minimalistisk förvisso, det allra minsta ljudets förmåga att forma en rytmisk, klanglig väg genom våra hjärnor.

Det sista stycket är ”Luxus 1-3” från 1995. Här låter det nästan som New Age. En okroppslig kör tar ton. Ett egendomligt stycke, som påminner om Arvo Pärt, men dock samlar sig till något slags dronmusik, när väl de atonala genomskinliga ångorna skingrats. Mikroployfonin låter skavsåren mellan tonerna förvandlas till ett slags svävande tunna vibraton, de mellanrum som egentligen leder öronen genom ”Luxus”. Rytmen blir som andetag och musiken tar sig i pustar ut genom dessa sprickor.

Det är en viktig skiva, som också innehåller många frågor kring musiken. Var går gränsen mellan dokumentära ljud och gestaltad musik – vilket är avståndet från ”Channel X” till ”Luxus”. Står med nödvändighet det strävt smekande i den senare kompositionen i motsättning till collagen av mer drastisk karaktär i den förra? Blir då de sammanfogade ljuden i ”Channel X” musik därför att de är avbrutna, stympade, fragmentariska – och alltså taget var för sig obegripligt? Eller skall vi rätt och slätt kalla alltsammans för ljud? Vad är i så fall skillnaden? Primitiva frågor, kanske, men Ikedas musik och ljudkonst är i all sin knapphet egentligen ganska rå, han dröjer kvar vid de grundläggande frågorna, som i längden är viktigare att hålla vid liv än de mest klipska svar.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry