Ryuichi Sakamoto/Alva Noto

Ryuichi Sakamoto/Alva Noto
Summvs
Raster-noton, r-n132

Av: Sven Rånlund

Publicerad: fre, 2011-05-20 00:47

Samarbetet mellan Ryuichi Sakamoto och Alva Noto (Carsten Nicolai) gick nog inte hem i alla electronicafantasters stugor, men så är inte heller kamomill allas kopp örtte. Under sex år och på fem skivor har duon svarvat fram en tidstypisk och samtidigt säregen musik med piano och elektronik. Det handlar om storslagna klanger, glitch, perfektionism, passion. Inte sedan Fennesz i slutet av 90-talet smorde in elgitarren med knaster har väl någon skapat ett så känslosamt, närmast kontemplativt elektroniskt sound, så pass igenkännbart att det kunde patenteras.

Med Summvs sätter Sakamoto/Noto punkt för samarbetet, och det är definitivt avtryck. Som om de verkligen velat få ut det bästa av varandras sällskap. Den som följt Sakamoto/Noto från 2002 års vrioon och vidare med insen och ep:n revep 2005 till 2008 års underskattade utp_ där de spelade med tyska Ensemble Modern. De kontemplativa dragen är definitivt kvar, de återkommande klangfigurerna, den studsande pianobearbetningen likaså, men det är ändå en förskjutning som skett. I stort sett borta är Carsten Nicolais tidigare åtminstone underströmmar av klubbmusik med skarpa rytmljud och djup bas. Här följer elektroniken snarare Ryuichi Sakamotos melodiska spel, breddar det, färgar, skulpterar omkring. Det ger skivan en mer distinkt form - lite tråkigare också, tråkig som ett avsked när man bestämt att det är slut.

Att konstruera och dekonstruera musiken har Sakamoto/Noto sysslat kontinuerligt med i den här sättningen. Inte så mycket att remixa, får jag för mig, det är en annan skärpa i tanken. En utveckling finns i sviten ”Microon I-III” som är utspridd över skivan, och lite mer överraskande i valet att göra två instrumentala versioner av ”By This River” från Brian Enos album Before and After Science från 1977, med Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius. Den vackra, nästan övermäktigt ljuvliga melodin sveper fram som ekon i dimma, det är suggestivt och skört som handblåst glas.

Andra halvan av skivan är en lång svanesång. ”Naono” är utan beats helt och hållet, Carsten Nicolai stämningsskapar med luftiga ljudmattor istället, ruggar upp ytan mot slutet, Sakamoto släpper för några takter in dissonans i spelet. Det är ändå inget som river tag, den här musiken vill inte störa. Jag skulle inte säga att den är smeksam, hellre rik på atmosfär och skönhet, en härlighet man antingen vill veta av eller inte. Som koppen te, en smakfråga.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry