Sacks/ Opsvik/ Maneri/ Motian_Two Miles

Sacks / Opsvik / Maneri / Motian
Two Miles A Day
Laoyal Label 001

Av: Jens Holmberg

Publicerad: sön, 2009-10-04 22:51

Att jazzlegenden Paul Motian är med på ”Two Miles a Day” har sin grund i en diskussion mellan den amerikanske pianisten Jacob Sacks och den norske basisten Eivind Opsvik. Vem av de levande legenderna ville de helst spela med? Paul Motian svarade de enhälligt. Sagt och gjort, samtidigt passade man på att rekrytera den vige violinisten Mat Maneri till sättningen.

Med en kort studiotid (sex timmar) spelade de in 11 låtar, de allra flesta signerade Sacks och Opsvik. Musiken skiftar från mjuk swing till ett friare spel, där kreativiteten lekfullt leder vägen. Strukturen på kompositionerna är ofta tänjbara och öppen, vilket tillåter Motians förkärlek för spontan improvisation att få utrymme. Det märks tydligt på den inledande ”Ha!”, en spontant kreation där hela kvartetten spelar på sin topp. ”Funny Shoes” bär också tydligt drag av Motians skicklighet, där han liksom spelar runt de andra instrumenten med stor skärpa och idérik trumexercis.

Skiftningarna på ”Two Miles a Day” mellan det melodiösa och finstilta, till det mer öppna och fria är strålande. Instrumenten hanteras skickligt och med tanke på den korta tiden i studion är samspelet imponerande. Sachs piano rör sig smidigt mellan det kakofoniska och finstilta, utan att tappa gnistan. Han leder bandet moget och hans piano blänker av självförtroende när han växlar karaktärer. Inte konstigt att han ses som en av de intressantaste rösterna på dagens jazzscen i New York. Opsvik spelar kreativ och känslofyllt, avskalat och medryckande. Maneris violin odlar ett vilt uttryck och hans mikrotonala inflikningar sätter eld på musiken. Motian då? Han fångar varje rytmiskt ögonblick och utnyttjar minsta lilla ton för att accentuera musiken.

Det är spännande att följa mötet mellan generationerna. Ungdomarna, Oppsvik, Sacks och Maneri är förstås fyllda av energi och lust, men 77-årige Motian visar sig inte ha taggat ned det minsta. Han spelar så det skramlar till i själen och framstår som en förnyare snarare än en förvaltare. Det smittar säkert av sig när de unga briljerar. Då griper gubben chansen och hakar på. Och resultatet är en jazzskiva som håller hela vägen i mål.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry