Sakamoto_Deupree_Disappearance

Ryuichi Sakamoto/Taylor Deupree
Disappearance
12k 12k1076

Av: Joakim Sandström

Publicerad: ons, 2013-10-16 14:03

Det har gått 35 år sen Ryuichi Sakamoto släppte sin första skiva med Yellow Magic Orchestra. Hans oöverskådliga diskografi är både gedigen och varierad. Från YMO:s märkliga barnprogramselectro, till vemodiga David Sylvian-ballader, genreöverskridande soloskivor, OS-invigningar och Oscarsstatyetter, fram till dagens kärva pianoklink över valfri ljudatmosfär. Det är svårt att inte bli imponerad.

2002 års ”Vrioon”, ett samarbete med tyske ljudskulptören Alva Noto, kan väl ses som startskottet för Sakamotos senaste konstnärliga fas, där de allra yvigaste försöken att kommentera en informationsstressig samtid har fått ge vika för ett mer fokuserat och vilsamt musicerande bakom flygeln. Det finns liksom ingen anledning för Sakamoto att tematisera och kanalisera mediebruset längre. Det har inverkat gynnsamt på hans musik. Samarbetena med Alva Noto tillhör det bästa han gjort, liksom skivorna ihop med Fennesz. På ”Disappearance” står Taylor Deupree (grundare av utmärkta skivbolaget 12k) för ljudkulisserna.

Där Alva Notos glitch och Fennesz osvikliga känsla för rymd hela tiden tjänade som understöd åt Sakamotos pianospel och drev musiken framåt känns ”Disappearance” emellanåt frustrerande stillastående. Deupree arbetar mycket mer abstrakt, en mer giltig jämförelse är ”Ocean Fire”, som Sakamato spelade in ihop med Christopher Willits för några år sen. De elektroakustiska inslagen räckte inte heller där riktigt till för att jag skulle fastna i ett koncentrerat lyssnande. Även Sakamotos pianospel har antagit en mer abstrakt karaktär sen ”Vrioon”, vilket i och för sig kunde anas redan på uppföljaren ”Insen”, men där förhöjde det snarare upplevelsen.

Nu sitter jag och längtar efter lite tydligare melodier, lite krispigare höstatmosfär. Det tenderar ibland att slå över i grå kontorsambient, som i andraspåret ”Frozen Fountain”. I de ögonblicken kan jag längta efter det romantiska överdåd som Sakamoto kunde ägna sig åt i soundtrack som ”The Sheltering Sky”. Å andra sidan ska jag inte vara överdrivet negativ. ”Disappearance” är kanske inte årets roligaste skiva, men i slutändan går det inte annat än att tycka om den. Avslutande tolvminutersspåret ”Curl To Me” med gästande Ichiko Aoba på tyst, tyst sång drivs framåt av pulserande hjärtslag och har undersköna inslag av Sakamotos exakta tangentnedslag.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry