The Schematics_Black_Red_Yellow

The Schematics
Black
www.theschematics.se
The Schematics
Red
www.theschematics.se
The Schematics
Yellow
www.theschematics.se

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2011-04-13 23:04

Ja, man är naturligtvis frestad att påstå att det låter schematiskt. Men det kan man knappast säga. Tvärtom handlar denna trerättersmiddag om en stadig portion finfördelad energi. Det är klangligt och levande, genomtänkt i ordets mest spontana bemärkelse. The Schematics debuterar med inte mindre än tre cd-skivor, drygt två timmar musik som inte bjuder på några ”överraskningar” eller känns ”nyfiken” enligt improvisationsmusikens mest slitna klyschor. För visst är det improvisation det handlar om, men i det jag hör finns också konstmusikens långsamt verkande ormgift.

The Schematics består av Katt Hernandez (violin), Erik Calälv (basklarinett), Daniel Karlsson (elgitarr) och Ludvig Elblaus (superCollider). Kvartetten, som otroligt nog bara är ett par månader gammal, har redan hittat ett självständigt uttryck, och om detta får växa så har vi någonting mycket viktigt framför oss.

Black, Red och Yellow ger mig en tydlig bild av musiken som temporär närvaro, ljud som flyr ut genom det Osip Mandelstam kallade för ”hörselfönster”. Helt utan nostalgi eller anstucken melankoli tycks de spela för både myror och hjärnor; i mitten av ingenstans lyckas de precisera hur himlen såg ut i februari 2011. Tre cd-skivor, tre färgskalor, tre sessioner, som alla pendlar mellan definitionen av stratosfärisk sprickbildning och porträtteringen av en droppe färg som löses upp i ett glas vatten.

Det jag finner helt och hållet övertygande är hur de konsekvent undviker den i improvisationsmusiken annars så vanliga formen att presentera händelse-mot-fond. Spelet är istället koordinatiskt, rentav diagrammatiskt, om man nu får tolka in gruppnamnet. Av blott två elektriker och två akustiker snickras tre tillfälliga rum som sakta möbleras om enligt någon förryckt feng shui. Den musikaliska utvecklingen går bara i riktning mot en fondbildning och nöjer sig med själva antydandet. Ljuden skjuts mot varandra i samma utsträckning som de också glider isär. Stämningen blir därför vackert hypotetisk, orfisk. Förloppet ger musiken en försvinnande karaktär, men så är tätheten plötsligt där igen. Det blir ett slags fantas magoria med företrädande figurer som egentligen inte består av något annat än sofistikerade blandningar av ljus och skugga.

Hela denna undvikande manöver gör musiken projektorisk snarare än händelsecentrerad, men märkligt nog blir jag mindre intresserad av vart den är på väg och mer upptagen av vad som faktiskt sker just i nuet. Samspelet är mer av kemiska reaktioner än förhandlande eller ”sökande”. Kanske är det också därför som jag hela tiden anar kompositoriska nyanser i det improviserade materialet, en i mina öron perfekt överexponering levererad av fyra fantastiska musiker.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry