Scott McLaughlin – There are neither wholes nor parts

Scott McLaughlin
There are neither wholes nor parts
Ergodos 12

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2014-03-06 01:58

There are neither wholes nor parts är ett mycket imponerande debutalbum av irländaren Scott McLaughlin. Skivans fem kompositioner (ett stycke ges i två versioner) känns befriade från akademiska fallrep och visar istället vägen för en angelägen konstmusik här och nu. Utgångspunkten för McLaughlin har varit den spektrala skolan, medan utfallet bär vittnesbörd om ett eget uttryck, vilket är alldeles särskilt hedervärt. Framförallt det avdramatiserade uttrycket i irländarens musik skiljer honom från många av de komponister som vi förknippar med spektral musik. Verken bär en arom av den amerikanska experimentella musiken framför europeisk modernism, och kanske det ligger något i detta, betraktat utifrån den rika flora av komponister från Storbritannien på 1960- och 70-talet, som istället för att armbåga sig fram bland de dominerande strömningarna nere på kontinenten, fann en mer inspirerande och tilltalande musik på andra sidan av Atlanten.

Det dramatiskt-expressiva uttrycket som återfinns i Gerard Griseys, Horatiu Radulescus m fl spektrala komponisters verk, saknas hos McLaughlin, som istället antar en mer lågmäld hållning. Jag finner ett visst släktskap med, den av mig omhuldade, Michael Pisaro, men kanske McLaughlins musik till det yttersta är ett uttryck i tiden. Och musiken är, liksom hos Pisaro, mycket tilldragande och omedelbar, varför dess teoretiska byggstenar inte är nödvändiga att klargöra för. Utgångspunkterna förklarar Mc Laughlin i en text på skivetikettens hemsida och finns inte återgivna tillsammans med skivan. Måhända var det en kostnadsfråga varför dessa redogörelser inte trycktes i en medföljande booklet, men samtidigt kan avsaknaden vara medveten och således ett incitament för att i första ledet lyssna.

Mycket enkelt uttryckt innebär de spektrala aspekterna en omfamning av ljudens beståndsdelar och sålunda ett komponerande där klangfärgerna står i centrum. För McLaughlins vidkommande tog intresset för det spektrala fältet först uttryck i experiment med multiphonics i verkserien ”There are neither whole nor parts” för soloinstrument, vilket vidare lade grunden för stråkkvartetten och de övriga verken som samlats på skivan. Här bör klargöras att multiphonics avser en okonventionell spelteknik på monofona instrument (genom särskild fingersättning och blåsteknik), som överskrider dess egentligt avsedda kapacitet, så att flera toner ljuder samtidigt. Med det sagt bör vi leda över diskussionen på innehållet.

Albumet består av sex spår, varav tre utgör serien ”There are neither wholes nor parts”. Det ena stycket åtföljs av ”Ia” (2010) och är skrivet för altsaxofon i tolkning av Iain Harrison, medan del ”II” (2011) finns representerad i två versioner – det ena för bassetthorn och det andra för klarinett - båda framförda av Jonathan Sage. Generellt ger ”There are neither wholes nor parts” ett mycket intimt intryck, närmast fragilt och sönderfallande. Det är delvis en konsekvens av spelteknikens natur, men samtidigt medverkar de något, i positiv mening, håglösa gesterna till detta. Del ”II” får en spöklik aura genom försiktiga, pulserande rörelser; och det gäller båda versionerna, varav den för klarinett har en större glans, medan bassetthornet förefaller lite trubbigare, men ingalunda sämre. Den första delen, ”Ia”, känns istället mindre kontrollerad och mer intuitiv, med fler utspel i ivriga gester, vilket också synes lämpligt med hänsyn till saxofonens beskaffenhet och historia.

”There are neither wholes nor parts” antyder att denna musik består i en relativ obestämdhet – ett öppet fält, varöver enskilda händelser i form av ljudkombinationer utspelar sig. Och detta gäller även efterföljande verk. ”A metastable harmony” (2012) är skrivet för stråkkvartetten Quatour Bozzini, förmodligen den främsta bland yngre kvartetter som ägnar sig åt nutida musik (deras tolkningar av James Tenney och Jürg Freys verk på skiva är, enligt min mening, något av det viktigaste och bästa som spelats in under 2000-talet). När Scott McLaughlin sålunda blev erbjuden att skriva för Quatour Bozzini, var det förstås – vilket han själv också förmedlat – inget snack om saken, utan bara att acceptera omedelbart. Ur sina erfarenheter av solostyckena, landade han efter mycket möda i ”A metastable harmony” tillägnad den förnäma stråkkvartetten.

”A metastable harmony” frammanar ett elegant isbrytarstråk genom varierande tryck, i utdragna rörelser, mot öppna strängar. Det är komplext och svårforcerat – registranten i mitt huvud agerar med största ambivalens över de wobblande fundamenten i ett virrvarr av missljudande krafsstråk, vilket pockar på uppmärksamheten och välkomnar till återbesök. I mina öron landar vi någonstans mellan den spektrala skolans namnkunniga herrar (Grisey, Tristan Murail etc) och Radu Malfattis ”Das Profil des Schweigens”. Råbarkat och subtilt, liksom fascinerande, fantastiskt och mycket angeläget lyder min sammanfattning av ”A metastable harmony”.

Förfarandet i kvartetten inspirerade upphovsmannen vidare till ”Surfaces of emergence” (2013), som är skrivet för tre elgitarrer – likaledes framfört med öppna strängar, men därtill utan några anslag; istället nyttjas enbart rundgång. I sammanhanget kan tillvägagångssättet tänkas signalera vissa farhågor om något stelt akademiskt resultat, men så är fallet verkligen inte. Det fungerar utan några som helst reservationer. Utdragna klanger, med dominans i övre frekvensregistren, glider ut och in i ljudbilden, kolliderar och blottlägger kurvor och pulser, först i ett harmonierande fält som sedermera sönderfaller i något mera svängt och amorft. Gitarrtrion Metastable Collective gör ett fantastiskt arbete och det är snudd på lika övertygande som i stråkkvartetten ”A metastable harmony”.

Slutligen, förvisso placerad näst sist på skivan, finner vi ”At least two things” (2011), framfört av Trio Scordatura. I sammanhanget faller dock verket lite mellan stolarna. Med skivans kortaste speltid, sällar det sig närmast till serien av solostycken, men varken där eller jämsides gitarrtrion eller stråkkvartetten hör ”At least two things” hemma. Istället glöms det bort. Samtidigt är det ett trevligt litet verk, varför det snarast skulle användas till en annan skivutgåva. Förstås är det inget som märkbart drar ner mitt betyg på skivan som helhet. There are neither wholes nor parts är i mina öron beundransvärt och rekommenderas således varmt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry