Scott_Walker_Bish_Bosch

Scott Walker
Bish Bosch
4AD CAD3220CD

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: fre, 2012-12-07 21:02

Med Tilt (1995), The Drift (2006) och nya Bish Bosch har Scott Walker skapat en minst sagt mastig trilogi. Adjektiven tar snabbt slut – eller känns för klena – när man i ord ska försöka beskriva hur intensivt och kraftfullt det bitvis låter. För här finns ambitioner, kreativitet och anspråk i överflöd. Orden och ljuden siktar högt, mycket högt, och lyckas faktiskt ofta träffa ställen eller kontexter som nog många inte ens visste fanns. Det är hursomhelst inget självklart vägval för en sextionioårig artist som många anser hade sin kreativa höjdpunkt för över fyrtio år sedan.

Nivåer skiftar och grumlas. Gravallvarligt, industriellt mörker gifter sig med morbid och/eller fånig humor. Apokalyptisk desperation, bildsatt med operaliknande sång och färgstark, mytisk poesi, ja, allt simmar omkring i ganska respektlösa genreblandningar. Och i takt med trilogins fullbordan har de traditionella låtstrukturerna lämnats därhän. Krävande lyssning, ofta mer fult än fint, men i slutändan är det ändå sammanhållet och skapat av en personlig röst med en egensinnig vision. Det finns något vackert och attraktivt hos pretentioner som, åtminstone mestadels, går hem. Men givetvis baksidor också.

Man får hitta sin egen ingång till Bish Bosch. Scott Walker har på något vis lämnat oss bakom sig. Och jag inbillar mig att han fullkomligt struntar i vad vi tycker. Just här hittar man kärnan i vad den här skivan är eller kan vara. Den liksom säger åt oss: här är jag, gör vad du vill med mig, jag bryr mig inte. Somliga lär avfärda det här som pretentiöst dravel och ett gigantiskt magplask, andra lär hylla det som genialisk och högtstående konst. Sanningen är kanske någonstans däremellan. Visst finns här irritationsmoment och saker som gör att man helst vill slå av musiken och göra något annat; det stundom tungfotade trumspelet, de malplacerade hårdrocksgitarrerna, random jobbigt låtparti.

Jag har hittat två ingångar som jag själv trivs med. Dels tycker jag att Bish Bosch, som på många sätt återanvänder grepp från de två tidigare skivorna, vinner på att just sättas in i detta trilogisammanhang. De tre albumen berikar varandra, man kan söka gemensamma linjer och parallella teman, man kan lyssna på enstaka avsnitt ur valfri skiva och se hur det pekar framåt eller bakåt. Men jag har också hittat en annan strategi. Jag har lekt med tanken att albumet inleds med de fem sista spåren. För "Epizootics!", "Dimple", "Tar", "Pilgrim" och "The Day The 'Conducator' Died (An Xmas Song)" utgör en i sammanhanget smått förtjusande kvintett. I mina öron är det här skivan börjar.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry