Sebastian Lexer, Evan Parker, Eddie Prévost: Tri-Borough Triptych

Sebastian Lexer, Evan Parker, Eddie Prévost
Tri-Borough Triptych
Matchless Recordings, MRCD86

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-03-19 11:49

Matchless Recordings har en stor katalog proppfull med alldeles underbar musik och alla deras releaser är värda att uppmärksamma. Tri-Borough Triptych är en av de senaste på bolaget och den presenterar tre musiker i tre olika duokonstellationer: Evan Parker/Eddie Prévost, Sebastian Lexer/Eddie Prévost och Sebastian Lexer/Evan Parker. Titeln Tri-Borough Triptych var till en början inte helt uppenbar för mig; ett "borough" är ett slags distrikt eller kommun och en triptyk är en tredelad bild som utgör en helhet. På skivan får man höra tre duos på tre platser och alla blir delar av det hela, precis som en triptyk och därav titeln.

På första stycket "Camden" är det de gamla vännerna Parker och Prévost som möts, tenorsaxofon och slagverk. Prévost spelar till stor del med stråke på cymbaler vilket leder till (a)tonala sjungande ljud. Vidare använder han klubbor, stora bastrummor och cymbaler/gongar. Han slår, gnider, stråkar ytorna och skapar allt från skyhöga knivskarpa toner till lågfrekventa stön. Prévost skapar en klangvärld som få trumslagare ens kommer i närheten av. Detta verkar locka fram den melodiska sidan hos Parker som smeker fram toner och melodier som är båda sköra och starka på samma gång. Hans tenorspel har en viss skev skönhet som kommer helt i sin rätt tillsammans med Prévosts klanglighet.

Musiken bygger på "ebb & flow", det vill säga den liksom kommer och går. Parker och Prévost låter idéer byggas upp, ljud klinga ut, för att sedan övergå i tystnad. De laddar om, för att återigen skicka ut musik i etern. Dynamiskt är bara förnamnet. Det är genomgående svagt men för den saken skull inte det minsta försiktigt eller tassande. Prévost är världsbäst på att skapa ohygglig intensitet i minimala sounds och Parker är även han bekväm i de små gesterna. Musiken har en fascinerande detaljrikedom där vartenda ljud är värdefullt. Och det är otroligt koncentrerat, man kan nästan känna hur laddad stämningen är, hur fokuserade Parker och Prévost är. "Camden" klockar in på nästan en halvtimme men tiden bara flyger iväg. Jag vill höra mer, mer och ännu mer. De sista fem minuterna av stycket är bländande vackra och jag önskar att det kunde fortsätta för alltid. Musiken är underbar. Alla förväntningar uppfylls och jag kan enkelt konstatera att dessa mästare har gjort det igen.

På "Deptford" möter Prévost den något yngre Sebastian Lexer i en intressant duo. Lexer hanterar sin uppfinning piano+ vilket verkar vara ett piano med elektroniska extensioner som möjliggör realtidsprocessning. Han använder det på ett mycket finkänsligt sätt, de akustiska ljuden står centrum men får en skjuts av elektroniken vilket resultaterar i ett ovanligt pianosound som är svårt att härleda. I början låter det som sinustoner som sträcks ut och läggs jämnisdes Prévosts stråkade cymbaler. Lexer slår också på pianosträngarna, får det att låta som slagverk. Han gnider något mot dem, får dem att tjuta. Vid något tillfälle låter det som en cello. Ibland bara susar det. Stycket har en stark metallsmak och Lexers piano+ låter fantastiskt ihop med Prévosts slagverk. Efter ca sju minuter spelar Lexer för första gången piano på ett mer konventionellt sätt. Lugna fina klanger läggs fram, eftertänksamt, inget förhastat, inget överdrivet. Sparsmakat är nyckelordet. Prévost är lika briljant i detta tycke som det förra. Han låter oss än en gång förstå att han är en av de absolut bästa. Lyssna bara 23 och en halv minut in när han skapar knäppande ljud som trots att de är så väldigt små kan välta omkull vilken hårdrockstrummis som helst. Vilken intensitet!

"Deptford" är ett fascinerande stycke musik. Liksom duon med Parker är lågdynamiken genomgående även för detta stycke och det är mycket vackert. Familjära instrument omarbetas och blir till något främmande och spännande. Ofta vet man inte riktigt vem eller vad det är som låter. Lexer har tagit pianot till en ny nivå och han använder verkligen hela instrumentet för att skapa nya slags ljud. Lexer och Prévosts instrument och deras sounds gifter sig och skapar en behaglig värld där man vill stanna.

På "Dalston", slutligen, är det Lexer och Parker som möts och det är faktiskt första gången de två spelar tillsammans. Vilket märks. Parker hörs här på sopransaxofon och han är mindre melodisk, som det brukar vara när han drar fram den mindre saxen. Men han är ju så underbar att lyssna på när han spelar sopran. Han har ett unikt sound som man inte kan få nog av. Och det blir klassisk Parker precis så som man vill ha det. Det låter lika bra som alltid och jag tror inte att det är möjligt att tröttna på det. Lexer skapar allehanda ljud på sitt piano+, det har en stor bredd och än en gång hanterar han det med känsla. Han spelar så lite men ändå så mycket. Less is more känns klyschigt men ack så rätt.

Kanske känns Lexer lite mer vilsen tillsammans med Parker, han får anstränga sig mer; leta, prova, kanske blir det lite krystat. Inte undra på, detta är ju deras första möte. I Prévost hade Lexer en partner som rörde sig i samma ljudvärld, kanske är Parker från en något annorlunda dito. Visst, Parker är inte heller hundra procent i sitt esse här, han spelar ganska säkert, tar inga större risker. Vi har hört honom så här många gånger tidigare. Lexer och Parker känns faktiskt inte helt bekväma med varandra och "Dalston" blir det minst spännande av de tre styckena. Missförstå mig rätt, med en sådan hög nivå som dessa musiker har är ett halvspännande stycke ändå mer spännande än det mesta man hör på skiva idag.

Tri-Borough Triptych är en mästerlig skiva där man blir påmind om hur mycket man göra med så lite. Hela skivan är väldigt ljudsvag och långsam men samtidigt otroligt intensiv. Musiken är väldigt vacker och vilsam och man vill hela tiden ha mer. De tre styckena utgör en ljudkonstens triptyk och tillsammas skapar de ett mycket starkt improviserat verk som man kan lyssna på oändligt många gånger och alltid hitta spänning och njutning i.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry