Sehnaoui/Waisvisz_Shortwave

Christine Sehnaoui / Michel Waisvisz
Shortwave
al Maslakh 08

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2009-10-05 00:15

Då Christine Sehnaoui för första gången spelade med elektronikpionjären Michel Waisvisz för två år sedan, var hon för de flesta ett relativt oskrivet blad. Han var en legend, skaparen av crackle box och the hands, två smidiga, effektiva elektroniska instrument. Waisvisz jobbade ju för Steim (ett center för forskning och utveckling av instrument med mera inom elektronisk musik och performance) och Sehnaoui bjöds in strax efter deras första möte.

Dagarna i Holland använde hon väl, spelade in timtals solomaterial och duetter med Waisvisz. Att de två så väl fann varandra är nog inte underligt. På många vis visade ju Sehnaoui med sitt spel hur utvecklingen kommit i kapp Waisvisz estetik. Han hade ju befriat den elektroniska musiken både från bandkompositionernas tendens att ta sig själva på för stort allvar och den tyngande pubertala upptäckarglädjen inför de nya elektroniska medlen. I dess ställe satte han en holländsk anarkistisk mentalitet. Den betecknas av lätthet, otvungenhet, rörlighet och en sprudlande kreativitet; en parallell kunde vara gruppen kring Han Bennink och Willem Breuker. Det finns ett teatralt drag, en oräddhet, där spelaren inte väjer för det enkla, banala, självklara, bara för att i nästa ögonblick störta in i den totalt irrationella kakafonin.

Nu säger jag inte att Christine Sehnaoui låter så. Men jag hävdar att hon äger en motsvarande oförställdhet. Tänk bara hur hon drabbades av den fria impron. För drygt åtta år sedan hörde hon Evan Parker spela solo. Som gammal jazznörd hör jag förstås frijazzens energi och kan spåra rötterna hos den engelske saxofonisten. Det kunde inte Sehnaoui, som var helt ointresserad av den sidan, men däremot greps så häftigt av Parker att hon lät det bli en startpunkt. Utan att alls imitera hans teknik. Jag passade förresten på att fråga henne för bara några veckor sedan, om hon ändå inte blivit litet nyfiken på jazz sedan sist. Inte det minsta, svarade hon!

Det är samma oförställdhet hos Waisvisz och Sehnaoui – deras förelöpare, elektronmusiken respektive jazzen, lämnar de med en enkel axelryckning för att ta det ena jättelika klivet efter det andra i en oanad riktning. Om jag säger att Waisvisz förde det elektroniska instrumentet mot en akustisk hanterbarhet så omtolkade Sehnaoui sin altsax till ett elektroniskt instrument. Här korsades deras vägar.

Resultatet kan ni höra här. Det är makalöst! På fem spår, det kortaste knappt fyra minuter och det längsta drygt sjutton, etsar de ytor, linjer, fördjupningar, förskjutningar i musiken. Waisvisz rör sig koncentrerat med sitt lilla handburna instrument, the hands. Knattrande, fräsande, tjutande. Där finns en medveten återhållsamhet, en antiexpressiv linje som på trots. Laddningen fungerar och Sehnaoui ger sig av på upptäcksfärd i sin altsax alla vrår. Det bubblar (hon häller ibland vatten i luren!), väser, hon slänger sina bekanta slängpustar in i röret.

Ljuden från dem båda gifter sig lystet med varandra. Den som inte hört dem live kan nog ha svårt att skilja dem åt. Bägge har ett starkt förhållande till paus, luft, tomrum utan att gå in i Cages estetik. Ljuden kan vara tysta som akustiska tillfälligheter. De närmar sig den dominerande händelselösheten i ljudrummet försiktigt underifrån, från sidan, det verkar som om de drog konturerna kring ett moln tillsammans. Så möts de i en intensiv legering av ljud. Musiken är ofta lågmäld med återhållsamma gester, vilket gör mig uppmärksam, eftersom spelet är så händelserikt. Ja, jag skulle nästan kalla det stundtals nyckfullt. Formen rör sig av och an, den är en grusstig de stadigt kliver på med risk för att snubbla. Men det gör de förstås inte.

Efter hand skapar de sig ett större och alltmer omfattande ljudrum att manövrera inom. Inte minst imponerar Sehnaouis blåsteknik, där ljuden stryps, vidgas, krusas, kraschas och dras ut i obruten oändlighet. Hennes lineära spel saknar motsvarighet. Albumets sista stycken bjuder en tour de force för dem båda, där Sehnaoui blåser fram ett skimrande utrymme för Waisvisz att lyckligt upptäcka. Hon laddar med en allt tätare och hetare textur musiken som långsamt stegrar sig. Waisvisz vrider ljudbilden mot det skärande. Musiken öppnar ohörda ljudrum. Båda håller och stegrar förtätningen där ytorna ligger tätt, tätt intill varandra. Varje ljud hörs klart, omgivet av korta pauseringar. Ett slags gnistregn i mörker, som ju antyds i numrets titel: ”Finding the Short Wave in the Dark”. Inte en onödig ton. Jag tvekar inte om jag utnämner denna skiva och detta sista spår till årets stora musikaliska händelse. Och, inte minst, ett fantastiskt utropstecken efter Michel Waisvisz musikliv!

(Vecka 43, 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry