Sharif Sehnaoui: Old and New Acoustics

Sharif Sehnaoui
Old and New Acoustics
Al Maslakh Recordings 11

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-04-13 19:40

Gitarristen Sharif Sehnaoui är från Beirut. Tillsammans med Mazen Kerbaj, Christine Sehnaoui Abdelnour och flera andra har han under de senaste tio åren gjort staden till ett centrum för musik och improvisation. Inte minst genom den återkommande festivalen Irtijal och naturligtvis etiketten Al Maslakh. Det var där jag första gången hörde både honom, Christine och Mazen. Till skillnad från de två sistnämnda är han en jazzhabitué, som gärna hade haft en frifräsig trio. Men i brist på intresse från kamraterna gick de en annan väg, via ljud, omdefiniering av instrumenten och allmän experimentlusta, som ansluter till den förnäma avantgardetraditionen inom många konstområden i Mellanöstern. Al Maslakh öppnade sin utgivning med en märklig soloskiva med Mazens trumpet följt av Rouba3i, där våra tre vänner slagit sig samman med Ingar Zach. I mina öron en av de kanske viktigaste plattorna de senaste tio åren.

Det var så jag själv kom i kontakt med denna scen för sex-sju år sedan. Sedan dess har jag hört mycket på Sharif. Han är lågmäld, undviker stora utspel, men har gärna kört med litet dämpade teatrala sätt att använda sin gitarr. Resultatet har blivit en rad olika klanger, som han verkar ha samlat på sig i en inre formbok.

Hans soloalbum innehåller två stycken. Först den långa ”To Boldly Go Where No Man Has Gone Before” och den korta ”Trane”. Under närmast andäktiga 33 minuter får han gitarren att klinga genom gnidning, försiktiga slag, mild knäppning och mycket koncentration. En pockande känsla skapas. Koncentrationen är av det sköra slag, där den berömda knappnålen kan höras falla. Rytmen är närvarande men inte för dans, snarare en inre trans. Han knyter an till den mer drömska delen av frijazzen på 60- och 70-talen. Långsamt utvecklar han de olika parametrarna som om han lyssnade fram musikens ström. Det är mycket vackert, stilla och ibland till och med vemodigt, som om han satt ensam och spelade i sorg. Det är en ovanlig känsla i friform.

Den avslutande sju minuter långa ”Trane” med sin flödande teknik är en personlig kärleksförklaring till jazzen. Det låter inte mycket jazz, men ekot är där. Den är den skugga som han sökt sig till. Ett personligt album av Sharif Sehnaoui, där han får visa sin egen väg, och genom att peka bakåt ringar han in sin nutid. Han intar med det här albumet en alldeles egen poetisk position i dagens musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry