Sidi Touré & Friends: Sahel Folk

Sidi Touré & Friends
Sahel Folk
Thrill Jockey thrill 256 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-06-01 19:17

Flera västerländska ”indieskivbolag” har intresserat sig för afrikansk musik de senaste åren. Jag tänker till exempel på Drag City, som inte släppt något afrikanskt, men distribuerat Jack Carneals lilla etikett Yaala Yaala som koncentrerat sig på musik från Mali, bland annat jägarmusik med Yoro Sidibe som spelar donso ngoni, sexsträngat stränginstrument. Skivan med Yoro Sidibe från hösten 2008 är ofattbart bra, långa, långa, hypnotiska låtar. För några månader sedan hittade jag en annan Yaala Yaala-skiva i en begagnataffär – från i höstas – med Toba Seydou Traore, som studerat för den äldre mästaren, Yoro Sidibe. Även här är det jägarmusik, med mycket sång och donso ngoni.

Thrill Jockeys första västafrikanska skiva – de har släppt några album med det kenyansk-amerikanska bandet Extra Golden – om några veckor kommer det en 70-tals-retrospektiv med Malimusikern Sorry Bamba – från tidigare i år är något annat än den rituella, monotona jägarmusiken. Sidi Touré kan placeras in i samma musikträd där Ali Farka Touré och Toumani Diabate var och är de största namnen.

Sidi Touré (född 1961) har endast spelat in en soloskiva tidigare, men började redan i unga år spela gitarr, och har turnerat runt om i Mali och Niger, med bas i Gao, östra Mali, ganska nära en annan historiskt viktig knutpunkt, Timbuktu. Gao var huvudstad i Songhairiket som hade sin storhets tid under 1400- och 1500-talen. Sidi Touré, som sjunger på songhai, kommer likt världsstjärnan Salif Keita från en adlig släkt, och trotsade alla sociala konventioner genom att ägna sig åt musik. På Sahel Folk har han samlat ihop några vänner, skivan är inspelad hos en syster, för att få en avslappnad, naturlig känsla.

När jag börjar att lyssna har jag ingen information överhuvudtaget och är paff över gitarrspelet på "Bera Nay Wassa". Hur gör han? Men här är det två gitarrister, Touré och Douma Sisse. Ja, den sistnämnda spelar kurbu, ett gitarrliknande instrument. Det är en av skivans bästa låtar, strängarna flyger fram, i skalor och melodier som jag blir yr av. Men det är även svårt att inte tänka på Ali Farka Touré (inga släktband), i brist på bättre ord och begrepp, är det – ibland - någon slags blues i botten, afrikansk blues. Sidi Touré sjunger mjukt, sällan utbrott som hos de ovan nämnda jägarsångarna, vännerna sjunger också, och spelar gitarr, kurdu, eller, som på det längsta spåret, "Taray Kongo", kutigui, en annan släkting, eller kanske förfader, till den akustiska gitarren.

Det har hänt att jag tänkt att Toumani Diabate spelar så skickligt och snyggt med sin kora att musiken nästan blir tråkig. För att i nästa ögonblick njuta. Det vilande i det komplexa. Sidi Touré & vänner smeker fram sina låtar – där texterna, läser jag, ofta behandlar sociala frågor, som vikten av att modernisera Mali – och det är mycket sällan tråkigt, tillbakalutat men med en övertygande känsla.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry